Mycket står i kvällstidningarna; det har lyst för ett par hetrosexuella (jag har tydligen gett vederbörande 1000 glas, hade jag ingen aaaaning om), en bebis röker, mord, lemlästning, olika sätt att förbättra sexlivet, kroppen, ekonomin, utseendet. Det är inte svårt att fatta att många lider av olika orsaker. Jag har svårt att se nyhetsvärde i att när Kikki D var 4 år hittade hon en naken man i sin mammas säng... eller att Alexander Bard gillar att gå på trav. Men vem är jag att klandra, jag har ju inte gått ett enda steg i deras mockasiner.

När jag skummar tidningarna eller tittar på någon av förnedrings/freakshowerna tv eller inslag på youtube funderar jag... har vi verkligen fattat att det här är Livet vi alla fått, det som är på riktigt och pågår just nu! Det är inte på låtsas, inte en test, inte en betaversion i väntan på det REAL THING! Det händer nu! Och vi har alla ansvar!

Längtar så efter djup, innehåll, substans, kultur som läker och smeker, utbyte som får mig att växa - inte krympa och rodna.

Suck!

Visst kan jag (och alla andra) stänga av tvn och datorn, men det pågår ju likt förbannat!  Den globala fördumningen och kulturnedsmutsningen!

Nåväl...

Igår var jag på Konstepidemins Dag här i Göteborg och blev både glad och inspirerad. Och även lätt nostalgisk. Har gått på Epidemins dag nästan varje år sen 80talet, klättrat upp för trapporna till en plats som egentligen inte förändras alls, tiden står still på den grönskande höjden! Samma hus med ateljeer, konstnärer, gungig bluesrock från samma musiker... men vi har alla blivit gråare och lite mer böjda. Alla barn som jag har sett igenom dessa år är nu vuxna! Sicket under! De går där mitt ibland oss och bjuder upp till ännu mer musik, färg och konst!

Känner plötsligt att detta är välsignelsen och meningen med livet! Att få vara en länk i människokedjan.