Två år kvar till pension. Bland det jag kommer sakna mest från jobbet är luncherna.

Har varit på samma arbetsplats i snart 20 år och jag kan inte minnas en gång som det varit pest att sitta i lunchrummet med kamraterna och äta. Ok inte alltid glada miner, inte alltid något att dryfta men i stort...så många skratt och intressanta diskussioner! Vi har talat om stort och smått, allt mellan himmel och jord, barnafödande, våra mammor/pappor, livet som gift/singel/skild, pop, politik, behandlingmedel för olika skadedjur på chilliplanter (visste ni att en kan beställa levande skalbaggar på internet som levereras för att oskadliggöra trips!), livsåskådningar och inte minst mat. Har en med egen matlåda får en finna sig i att den blir betittad och kommenterad, "jaha falukorv igen...", "vad ÄR det där!" osv. Många receptdelningar har det blivit, tankar och åsikter om ingredienser och smaker. 

Vad det gäller humorn...så dominerar den göteborgska (ett tips till den "snabbaste", skriv en humor- kombinerad receptbok!) med vissa inslag från åmåltrakten. Som jag skrattat...och minns inte ett enda skämt! Tyvärr!

Åter till maten... jag har insett och accepterat att jag inte är någon överdådig kokerska, har faktiskt inte ens gillat att laga mat.

Har förstått att många kan uppleva nåt som liknar eufori och skaparglädje när de får smaker att förenas i olika rätter. Har aldrig kännt så. Man äter för att kroppen behöver näring och energi, punkt. Men jag älskar god mat, helst tillagad av någon annan. Ååhhh så många fina måltider jag haft på diverse restauranger!

Min matbarndom var inte lätt. Mamma brukade säga att jag var matvägrare. Idag undrar jag om det är sant. Tror mer att jag försökte kontrollera det lilla jag kunde i det kaos som min familj var, nämligen vad som skulle in i min mun. Allt som var bekant,  köttbullar etc var ok, men okänt som exemplevis alla min pappas ungerska anrättningar var blä. Vilket jag idag förstås bara kan beklaga.

Tomat och svamp smakade jag för första gången i 20årsåldern när jag var i Spanien. Gillade det skarpt, men innan dess hade jag vägrat. Det vill säga mer behov av kontroll än egentlig avsmak.

Sedan dess har jag "förförstagångenätit" mig igenom mycket och tyckt om det mesta, utom filmjölk (varför sur mjölk?!), surströmming (varför rutten fisk?!), suschi (varför rå fisk?!).

Numer har jag valt bort mjölk och nöt- och fläskkött för att min kropp velat det...tror jag, det har ialla fall känts bra.

Detta med att laga mat...när barnen var små försökte jag. Hittade nåt recept som alla gillade och körde det ett tag, men för det mesta blev det mamma scan eller fiskpinnar, huva...

Familjen hade som tur Farmor Carin, världens bästa svärmor för övrigt, hon framstod som ett under av matgodhet och smakglädje. Än idag talar barnen om hennes "nä ska vi int ha nåt i magen?" och hur hon trollade fram de godaste hemrullade köttbullar som någonsin ätits eller älgstek, som långstekts i ugn över natten osv. För att inte tala om hennes kakor till jul som faktiskt kallades för Misslycker, vilket de aldrig var. Men mina blir när jag försöker baka samma sort till jul, trots att jag följer hennes recept!

Min mamma i köket... skramlande... som om hon medvetet ställde ner kastrull och tallrikar lite extra hårt, suckar och faktiskt en del svordomar, husmorsplikterna var pest och pina. Hon ville nog hellre stå på en scen än i köket. Kanske inte så konstigt att min köksglädjen aldrig infann sig.

Idag som ensamhushåll lagar jag den mat som går fort och är bra för mig, mycket fisk blir det.