Det senaste halvåret, vilken resa!… en stressig vårvinter med försäljning av hus, köp av bostadsrätt, packa hemmet som även innebar mental och bokstavligen storinventering och utrensning, flytt - omlokalisering av kropp, själ och möbler i ny lägenhet med därtill tillhörande okänt område –

och så kom sommaren…

Veckan i Spanien, vilken kick! Fick mig att äntligen inse att jag vågar, kan och vill resa bort. Under flera år har jag varken haft energi eller mod till det. Nu känns det som om hela världen ligger öppen och väntar, undrar vad jag fortfarande gör här…?!

För övrigt har sommaren varit upphackad mellan jobb och några få semesterdagar här och där. De spenderar jag mest med att vila, kolla tv/dator och boa in mig. Inte så mycket upplevelser…

Saknar HAVET, måste få tummen ur och åka och inandas Det stora blå inom snar framtid!

Dottern åkte till Emmabodafestivalen idag. Hon är i den bästa av åldrar; ”sjutton år tror jag visst att jag var, liten flicka så munter o så glaaad”.

Minns ni… känsla av att allt är möjligt! Utanför dörren finns äventyren och det är bara att ta för sig!

Antar att jag romantiserar, för visst minns jag även paniken, dåligt självförtroende, ”ingen tycker om mej” osv. Men just den där förväntan på LIVET… waow typ…

Hon har antagligen det helt underbart just nu! Fullt med roliga människor i hennes egen ålder, inte en förälder i sikte, sova i tält och massor med musik. Yeah!

Hjälp!

Som tur är har jag just nu en manlig vän att trösta mig med och pussa på! Min hund! Lättälskad typ som inomhus mest sover (högljutt - ylningar o morr!) och pruttar, men ute blir en kattsökande missil och så lycklig över alla andra goa dofter, en promenad tar evigheter, allt måste undersökas och besvaras med en väl avvägd skvätt urin. Att inte ha honom varje dag (långtifrån) gör lyckan ännu större när han väl är här.

För övrigt kanske tiden (jag!) börjar bli mogen för att hitta en ny partner?!?! Två och ett halvt år sen skilsmässan… jovisst är det dags! Men hur? Och var? Inte söka på krogen! Är alltför tveksam till Internet (fast jag vet ett nästan besvärande lyckligt par som träffades på en dejtingsida), ingen på min arbetsplats är intressant eller ens ”ledig”.

Hur gör man? Ska jag spana i lokala mataffären? Bland grönsakerna? Eller vid Fiskvagnen? Det kanske står en goding till lilla mej vid deckarhyllan på biblioteket?

Näe, skiter i det tror jag! Mår faktiskt bra ensam. Förvånande bra.

När jag var runt 25 år, ja ända tills jag träffade exet vid 36, var jag såååå ensam! Kände mig övergiven, halv i alla sammanhang, ibland desperat i mina tankar på att mitt liv inte var värt att leva utan en man vid min sida.  Ständgt drama med svek, svartsjuka, längtan... misslyckande...

Nu är jag "på en annan plats", har omvärderat vad jag vill ha och vad jag behöver.

Har faktiskt en pågående kärleksaffär… med mig! Efter separationen köpte jag en ring och förlovade mig symboliskt med mig själv. Först ett år senare läste jag i en ”självhjälpsbok” att det var precis det man skulle göra för att få tillbaka sin självkärlek. För mig var det instinktivt, att starta ett nytt förhållande med mig.

Men om Ceasar Millans av en händelse har vägarna förbi… Hello, here i am, signed, sealed, delivered, im yours, baby!

Har nu bott här i två o en halv månad, och landat, inte bara i lägenheten utan även i min omgivning.

Gillar inte allt... (bilar, moppepojkar osv) men är såååå överraskad av skog, fina promenadvägar mm.

Här kommer några foton från min närmsta omgivning.

Kyrkogården ligger mitt i smeten, i en litet skogsparti, muromgärdat med ett höghusområde som granne. Det finns ca 15 gravar... och några är från 1700-talet.

Det låter i mitt högra öra... sus men inte så mycket dus (var kommer det konstiga ordet ifrån förresten?), som ett surr. 

Även utanför fönstret är det ljud av porl och skval, regndroppande. Men det känns bara skönt. Både jag och naturen har längtat efter regnet.

Jag är hemma från jobbet, orkar inte rabbla upp anledning/symptom, är "ur form" helt enkelt.

Häckar framför tvn/datorn och kopplar ibland av med att läsa. Som sällskap går P1, nyheter, Sommar, vetenskapliga inslag mm. Mycket allmänbildande och trevligt.

Däremot har jag undvikit alla media som har exponerat Michael Jackson, levande eller död. Verkar som om jag är ensam om att inte sett begravningen, "gråtit floder" osv.  Vet inte... är väl en hjärtlös typ, tycker att det är så privat med begravning, känner att jag har inte med hans barn eller familj att göra, deras tårar är inte mina.

Däremot... MJs fantastiska musik, hans röst osv lever kvar. Har haft Spotify på Jackson-sök sen han dog, lyssnat om och om igen. Och blivit glad! För det är så bra musik funkar för mig, ren livsglädje!

Nu till något helt annat...

Vet inte vad jag ska ha detta bloggande till. Jag har alltid skrivit, dagbok eller i andra typer av skrivböcker, en kartläggning av mitt liv, för att förstå mina känslor och även "skriva av mig" ilska, sorg, frustration, lycka. Skrev exempelvis ner mina båda barns förlossningarna nästan direkt - så detaljrikt, speciellt känslomässigt, som jag mäktade med. När jag läser  åratal efteråt förflyttats jag i tiden och upplever allt igen. Orden är så nära magi man kan komma.

Men blogg... är återhållen här, vet inte vem som läser (ingen utom jag läser ju min dagbok!), varför ska jag egentligen nyttja även detta tillfälle att uttrycka mig? Om jag inte kan låta "det flöda"?

Så jag tvekar... och det blir halvdant och tämligen ointressant.

Kanske jag slutar, eller inte...

Äsch, det visar sig!

Bestämmer inte något idag eftersom jag är så surrig i skallen. Väntar till en klarare dag/natt då suset är bort.