Så drar det ihop sig på allvar. Om två veckor bor jag inte här längre...

En period i mitt liv är definitivt över.

Passar även på avsluta ett antal drömmar; drömmen om ett familjeliv på landet, om bygemenskap, om trädgård och pyssel i det fria, djur, roddbåt med metning...

Det var iof sig inte bara drömmar, en del realiserades - kanske just det var problemet. Drömmar kanske passar bäst som just ... drömmar, utopier.

Det är inte riktigt lika roligt att rensa ogräs, klippa gräsmattan, oroa sig för att pannan ska braka ihop eller att man måste måla om huset osv. I allafall inte när man måste göra allt själv...

Nåväl, nu bär det snart av - mot nya drömmar!

Här är ett litet axplock;

Singel nära stan - allt kan hända... om jag vill!

Kultur inom räckhåll!

Ny fräsch lägenhet att inreda och mysa in.

Daglig kontakt med den mest älskade dottern!

å mer som jag inte drömt klart om än!

Apropå inredning... som barn ville jag alltid ha ett dockskåp, vilket jag aldrig fick. Det var verkligen en dröm! Önskade varje år, men icke!

Dottern fick förstås ett, snickrat av hennes farmor, men den lilla var aldrig intesserad, trots handsydda gardiner, småsmå kastruller på spisen samt en mycket verklighetstrogen toalett!

Sista lasset till soptippen gå idag.

Sen är det bara resten kvar... ca 60 kartonger med livets nödtorft (och det jag inte lyckats feng shuia bort!) plus möbler som har sett sina  bästa dagar men som är mina!

Jag ska bli förortsbo, få ett alldeles eget hood! Vem hade trott det för två år sen!?  Inte jag! 

Idag är jag sur... och melakolisk... irriterad och inte alls beredd att förlåta och gå vidare.

Snarare känner jag för att älta, vara långsint, sticka in ett vasst föremål (eller ord) där det gör som ondast!

Så se upp!  Alla stolpskott där ute!

Antar att jag bör vara tacksam över att jag är själv och inte kan utsätta någon för detta.

Geggar runt ordentligt i känslorna i min ensamhet.

Svär  över gamla oförätter, hittar nya skitsaker att grubbla  över och haka upp mig på.

Om jag inte visste bättre kunde man tro att det var pms.

Men vad faen, man får väl vara moody även om man är postmenstruell klimakteriekäring!

LIka bra att erkänna.

Gillar inte läget idag!

Denna Inspelning är relativt ny men väcker gamla härliga minnen!

Var ofta, flera gånger per vecka, på visrestaurangen KAOS som låg I Gamla Stan.

Så många underbara musikupplevelser!

Gregoris Tzistoudis spelade buzouki, Sergio Cuevas på indianharpa, Pancho, Contrast... mångamånga fler som jag inte kan räkna upp...och Saga Sjöberg förstås som drev stället och även uppträdde själv.

Hon hade övertygelsen att när artisterna stod på scen (som var en liten öppen plats mitt i den korridorformade lokalen, mikrofonen hängde från taket) skulle publiken visa respekt genom att vara tysta och lyssna!

Hon gick runt och hyschade på alla,  "dom sjunger för dej nu, var tyst!". Inte uppskattat av alla...men på det sättet var det till slut bara vi som älskade musik som blev stammisar!

Sjöng själv denna underbara låt många gånger tillsammans med Chris. Vi hade en hel del spelningar på olika pubar som trubadurer...

1974 fyllde jag 20 år och världen låg framför mina fötter.

Det kändes  verkligen som om Allt var möjligt!

Efter att ha bott i ett kvinnokollektivt ett tag, bodde jag nu i en liten etta på söder.

När jag inte sjöng med Chris jobbade jag som servitris eller spritkassörska runt om i Stockholm. 

Jag var helt opolitisk, hade inga åsikter om feminism eller något annat... visste inte vad jag ville bli "när jag blev stor"... jag levde i ett NU-rus, tänkte varken framåt eller bakåt.

Ung och dum skulle jag kanske kalla det idag, men jag måste även erkänna att det var tid av frihetskänsla och livsglädje.