Två bilder tagna av Eric Rost - i en annan livstid.

Mia o jag vid sjöstrand... kan vara 1975, jag var alltså 21. Vi ville ha bilder för att göra utskicka till arrangörer, band osv när vi sökte sångjobb.

Mia sminkar mig inför en konsert 1977, tror vi var i stockholm. Vi var doatjejer i Kung Sune och Göteborgsrockarna! Ett band som, förhoppningsvis, är glömt av alla inblandade.

Men oj vad unga vi var!

Mia finns tyvärr inte bland oss längre.

Jag är nu ca 30 kg tyngre, gråare, rynkigare, har fött två barn osv osv osv.

Den unga kvinnan jag var, lever fortfarande inom mig själv, idag - alla åldrar finns samtidigt.

Önskar bara att jag då (in)sett det jag ser idag, hur vacker jag var!

Nu är det tid att hålla sig flytande... på alla plan - inte minst själsligt.

Tung packning hindrar min framfart, tankar o känslor hinner ifatt mig, andningen ytlig och knapp, orka orka och så allt annat som hopar sig, varför-frågor utan förlösande svar...

Skulle helst vilja ha en ostörd mjuk plats där jag kunde sova, tänka klart, skriva. Där skulle finnas ett fönster från viket man kan se himmlen med moln, ett träd som vajar i vinden och dagen som kommer efter mörk natt.

Markerar revir genom att dra mig undan och hävda min kropps o själs utrymme; här finns jag! Se mig! men låt mig vara!

Håll ut! Håll om! Håll tyst!

Paddlar på ...

och längtar en ö, fast mark utan fällor.

Så var det gjort…

Igår åkte vi hela familjen till Skövde-skogen.  Möttes av en förvantansfull mamma, pappa, två små barn och en inte lika glad hund.

Vår hund Chanse var förstås uppspelt efter lång bilresa och eftersom han gillar nya miljöer, äventyr var hela han en glatt viftande svans och nyfiken nos mot folk, fä och mark.

"Spännande utflykt matte och husse!"

han skulle bara veta...

Deras hund, en blandning av schnauzer o pinscher, var däremot rätt avvaktande och morrig, "här bor jag o min flock! vem är du som kommer här o kommer!" - men det la sig.

Man kan verkligen utläsa en hel del om en familj genom att sätta sig runt ett stort bord och fika tillsammans. Här var det lugna puckar. Mamman o pappan var öppna o positiva både mot barn o djur vilket smittade av sig och Chanse la sig rätt snart under bordet...

Kvinnan var den som hade ”djuransvaret” och hon etablerade genast en bra kontakt med Chanse - det märktes att hon föll som en fura för honom.

Så tog vi en promenad, pratade o pratade, hundarna for runt, lekte "den som kissar sist vinner" och verkade ha trevligt ihop.

Det är verkligen på landet, skog, kor och nästan inga grannar, perfekt för en stadstrött hund.

Efter ett par timmar hade vi sett nog och bestämde ok, vi prövar detta!

När vi lastade ut Chanse säng osv vart han verkligen fundersam, följde med och kollade noga in, "jaha, ska den stå här, inne i huset ... hmmm?"

Sen bara åkte vi, utan några krusiduller… efteråt tänkte jag att jag hade egentligen velat gosa ordentligt en sista gång, men jag ville samtidigt inte bryta ihop och ge mina ”åh vad detta är sorgligt"-vibbar vidare till Chanse.

Så vi stängde dörren (bokstavligen!) och åkte, sa knappt hej till familjen heller.

Dottern grät… ”alltså, det är verkligen som att förlora sin bästa vän!”, jag snyftade lite, men den stora överskuggande känslan var faktiskt en slags lättnad.

Att det gick så ”lätt”, kändes så bra där i huset i skogsbrynet, med denna familj som verkar ha ett gott liv tillsammans …

Ringde efter ett par timmar, jo allt var lugnt. Han hade fått gå ut när vi åkt, nosat runt men inte sprungit efter, ”nu ligger han på trappen och spanar”

Idag ringde nya matten: ”han är så fin! Allt har gått så bra! Det är bara kärlek i hela hunden! Han sov som en stock hela kvällen och natten o idag har han jagat katten och nu ligger han på sin favoritplats ute på trappen!”

Ljuvligt!

Allt har en mening, och meningen med det här, tror jag, är att just denna familj behövde Chanse i sina liv. Han är en sån kärleks- och lyckospridare, alla som möter honom blir berörd. Han är en gåva!

Men jag är svartsjuk och avundsjuk, faktiskt! Huva, nästan mer än ledsen är jag just det.

Att de får ha honom… och inte jag!

Men det kan jag leva med…

Här nedan är en bild på Chanse som han såg ut när han kom till oss för nästan exakt åtta år sen. Han var ett o ett halvt, i värsta slyngelåldern och mycket vacker, stolt och kärleksfull. Vi glömmer honom aldrig!