Värmen pågår, håller i sig - jag stannar upp, tappar fart, går ner i varv... och arbetar fortfarande, eller snarare igen.

Har redan haft semester. En vecka i Fuengirola med mest älskade dottern.

Där var det också hett. Men en annan känsla... trots ungefär samma gradantal var värmen där fuktigare, mer kompakt, med rikare arom.

Överallt uteserveringar med "vanligt" folk, många turister förstås, men även spanjorer som familjevis, öht klumpvis, fikade, drack, åt tapas och pratade pratade sammetskvällarna igenom.

Blev kär i landet Spanien. Igen... i språket, färgerna, tempot och känslorna mellan människor.

Ville inte åka hem, men väl hemma var det förstås härligt att sova i egen säng, skramla med eget porslin och spola egen toa osv. 

Men tanken att man faktiskt kan bo där, eller någon annanstans i världen, utom i Göteborg, har väckts.

Satt alldeles nyss på balkongen och njöt. Äntligen svalare (kl är 22.13 o det är 26,1 grader!).

Folk som kom hem från strand osv, packar ur bilar, ungar åker runt på moppar och letar sommaräventyr.

Tänkte... inte en restaurang så långt ögat kan nå.

I Spanien (eller söder om Malmö!) hade jag säkert sett ett antal från min balkong. Vad hade varit annorlund i denna förort om dessa naturliga samlingplatser hade funnits? Det hade ialla fall blivit fler tillfällen till möten osv.

Men då måste våra dryckes/umgängesvanor förändras helt.

Det är den stora skillnaden mot andra länder. Där går man på krogen/baren utan att klä upp sig, supa sig full osv. Man vill kanske bara ta en fika och titta på folk, (helt ok med rest-personalen), eller över ett glas vin snacka bort ett par timmar med grannen.

Där är vi inte i Sverige!

Fast de många fiken som kommit de senaste åren visar på en utveckling åt rätt håll! Men jag vill ha dom även här ute, inte bara inne i stan!

Nåväl, för att få ihop vädret med mitt inre lyssnar jag just nu på Julio Iglesias, smäktande musik med romantiska spanska texter... mmmmmmm.  Dämpar min värsta längtan dit ner... eller spär på den. Vet inte riktigt, men det är en bitterljuv känsla som jag gärna frossar i!

Sine cerere et libero friget venus
Utan bröd och vin fryser kärleken

Efter månader av bitihop-känslan "inte bryta ihop, du måste orka med flytt!", har min kropp nu svämmat över med ontontont, ilningar o rop från alla leder och magen är som ett evigt bubbel. 

Hade iof sig ischas i tre månader o kraftig yrsel ngr veckor, men det var som bonus... och innebar att fibron inte "hördes" lika mycket. 

Nu är den i full galopp! 

Blir så förbannat trött på detta! Varje gång jag tror att det är över, jag har  blivit friskare, går det ett varv till.

Sömnsvårigheter, magkrångel, värk överallt, trötttrött osv.

Har stannat hemma från jobbet idag, med stor skuld inom mig.

Vet att det är mycket att göra... och vill dessutom inte verka "svag".

Ska ha semester nästa vecka (spanien!!!) och det innebär att jag måste jobba undan nu... men jag har ingen kraft.

Usch och fy!

Det här med att vara svag... ständigt i mina tankar, att jag borde mer.

Var kommer det ifrån, och varför avtar det inte med ökad ålder och förmodad klokhet!?

Inpiskat känns det som.

Igår på jobbet blev jag ställd inför en  uppgift som jag inte gjort på ca 7 år, en baggis egentligen, men jag tror att det är en av orsakerna till att jag inte har kunnat andas ordentligt senaste dygnet. Kroppen minns.

Nåväl, morgondagen vet jag inget om, kanske går jag till jobbet, kanske inte... men jag ska hur som helst försöka jobba ner skulden och så inse att jag har fibromyalgi. Den går tyvärr inte att strunta bort, fast jag försöker. Dvs jag måste sätta gränser - inse mina begränsningar och säga NEJ!

Och ge mig själv en välbehövlig klapp på axeln!

Festina lente
Skynda långsamt.

 Har flyttat, blivit stadsbo, eller ialla fall närförortsbo. Definitivt närmare staden ialla fall! I stället för två timmars pendling per dag (ibland längre i rusningstid) far jag nu fram o tillbaka på ca 40 minuter. Tjoho!

Är ganska dålig på spontantitet o långa bussresor har inte underlättat precis.

Men nu är jag en riktig vågad typ! Åkt in och fikat, handlat osv osv utan att ha förberett mig alls.

Själva flytten var som flyttaar brukar vara. 

Rörig på gränsen till kaotisk, till synes oöverskådliga kartongberg och lätt panikkänsla "var är min mobilsladd, tandborste, korkskruven?!"

Som tur var hade jag köpt själva flytthjälpen och två hunkar kom, bar iväg, lastade, körde och packade ur på under fyra timmar.

Städa gjorde jag inte heller. Sån lyx att bara lämna allt damm, hund/katthår, badrumsmisär och köksfett bakom sig! Undrar vad dom hittade under badkaret?  Misstänker att katten petade in ett antal lekråttor o annat löst där.

Här är jag nu... i en trea med utsikt över gräsmatta, skogsparti och väg där det far bilar o bussar med jämn lunk. Folk kommer och går utanför mina fönster. På kvällen, ljus från lampor i husen och vägen. allt är så annorlunda mot landet, där jag visste vem som kom om jag hörde/såg en bil, eller visste att jaha nu är Kalle hemma om en lampa tändes mittemot. 

Men jag saknar inget! Utom tystnaden! Förstås... det visste jag. Allt har en baksida, ett pris som man väger upp mot allt det andra. Är det värt det? Enligt mig, just nu, är det verkligen helt ok, jag kan ta detta sus av omvärlden mot att få det mycket mer praktiskt och enkelt i mitt liv.

Men någon gång i framtiden ska jag tillbaka till tystnaden, till lugn o ro, sjö o skog, eget tak o golv. En liten stuga nära allt, utan insyn, med lagom fin lättskött tomt, öppen spis, modernt... en dröm så god som någon annan!

De som bor över mig städar... ofta... dammsugaren skramlar runt i taket och jag höjer min musik för att slippa höra.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.
Vårt hjärta är oroligt, tills det finner frid i dig. (Augustinus, Confessiones)