Tänker på drömmar. Men inte de vi skapar i vårt vakna medvetande, de som kan vara en vacker vild fantasi, kanske styrt av behov av verklighetsflykt.
Inte heller de drömmar som flimrar förbi i sömnen som vi inte minns, bara anar och inte blir en del av vårt dagliv.
Nej, jag tänker på de drömmar som jag minns. De som likt filmer vevas på nätter, mornar i mitt sovundermedvetna, som blir en del av mig. De jag bär med mig och som förändrar mig, som blir till minnen lika verkliga som om jag levt dom vaket.
De om min pappa exempelvis.
Min pappa dog 1986, han blev 61, två år yngre än jag är idag.
Sen dess har jag drömt om honom. Ibland så ofta som någon gång i månaden, men alltid flera gånger om året. I början var det dramatiskt, han inte ville lämna livet. En gång exempelvis, precis efter hans död satt han på en sida av en gungbräda, någon smällde till den andra sidan och han flög i en båge upp till himlen och skrek neeeej hela vägen.
De senaste tjugo åren har det varit bara bra drömmar om pappa. Han kommer till mig, vi gör saker vi aldrig gjorde när han levde. Går på skogspromenader, har långa samtal, ställer till med fester osv. Ofta vet han om att han är död och berättar det för alla vi träffar, eller jag berättar det ”han är väldigt fin för att vara död”. I en dröm promenerade vi i Haga, och han försvann hela tiden, kikade fram bakom ett hörn och pilade sen iväg fnissande.
Den senaste drömmen om honom hade jag för bara ett par nätter sen. Vi var på en fest. Pappa berättade historier (när han levde roade han ofta sin omgivning med långa anekdoter), visade mig var han brukade spela, han var så vacker, brunbränd i vit kostym. Folk kom fram och tackade honom för hans musik. Jag sa ”är det inte fantastiskt att han är så stilig fast han är över 90 år för att inte tala om att han faktiskt är död!” Denna dröm var en metadröm, för jag vaknade från pappadrömmen i drömmen (hänger ni med?) och träffade då mina barn och berättade att jag träffat deras morfar i en dröm och att han hälsat till dom.
Vad är nu detta? Tröst för att jag saknar honom så? Bearbetning för att vi i våra liv aldrig fick speciellt mycket tid ihop? Eller kommer han verkligen och hälsar på? Är min sömn och dröm ett fönster för honom att stiga in igenom? En plats där vi kan mötas? Ibland vill jag tro det. Speciellt när han kommit med handfasta råd i mitt pågående kärleksliv osv. Eller när jag i drömmen kan se in i hans glittrande levande vackra bruna ögon.