Har precis visat mitt hus för en spekulant, en eventuell  köpare.

Så dubbelt!

Å ena sidan; se vad bra detta är! här kommer du/ni att trivas!

Å andra sidan; är du verkligen god nog att bo i mitt hus? Ska du komma hit och ändra allt nu? Nej, den väggen ska inte ner! osv osv

Och vid eventuell kritik tar jag det högst personligt ... jag bor här och allt är så bra så!

Det här huset och denna lilla by har varit en tillflyktsort - en retreat - bort från bruset och vimlet.

Långsamt långsamt har andra känslor/tankar kommit. Att vilja delta i "det där ute" igen.

Om jag lyssnar på magkänslan, hör jag ett mummel som låter som "du har bott klart på landet, det är dags för en förändring".

Men så minns jag hur det kändes morgonen efter första natten här.  Vaknade fylld av en oändlig lyckokänsla, som nyförälskad! Tänk att jag bor här! Hurra!

Genom åren har jag ofta haft mardrömmar att jag inte haft någonstans att bo, eller att min lägenhet varit mitt i en restaurang/teater/rockklubb.  Aldrig tyst, alltid omgiven av folk, inte ens dörr på toaletten!

När jag vaknat till denna stillhet har jag jublat.

Det viktigaste är att jag vill ha plats och tid  för min dotter, att hon ska bo hos mig! Och så länge jag bor här... kommer hon sällan och åren rinner iväg, snart är hon utflugen.

Jag vill inte förlora mitt lugna reservat, mitt "hideaway"!

Kanske är det så att den platsen måste jag finna inom mig, oavsett var jag bor...

Men kvinnan som var här och tittade ikväll... nej, jag vill inte att hon ska bo här! Hon var verkligen för märkligt! Kommer hon att pyssla om mina blommor?!

Fy vad SVÅRT det här är!!!!

Dubitando ad veritatem venimus.
Vi når sanningen genom att tvivla.