Ikväll är jag ovanligt nostalgisk och sentimental. Vart har alla år tagit vägen?

Ett schwoschande - tiden som frustar, virvlar, paddlar i ögonblickets fors, jag känner mig förbiåkt, passerad och snedseglad.

Tänker på då, när jag var ”mitt i smeten”, hade ett jobb på stadens mesta rockklubb samtidigt som jag studerade. De åren är på intet sätt de lyckligaste men jag antar att de var de mest ”rörliga”, jag var 27 år, vuxen på många sätt men fortfarande obunden. Kanske därför jag återvänder så ofta dit i mina tankar, känslan är att alla möjligheter fanns. Jag utforskade bl a astrologi, visste inte alls vad jag skulle ”bli”, hade nog med att ”hålla igång” alla bollar. Samtidigt fanns det ett stort tomt hål inom mig.

När sonen föddes ett par år senare fylldes detta hål upp till stor del, jag saktade ner och mitt fokus flyttade till en mycket mer jordnära kärleksfull punkt.

Igår reste sig en ung man för mig på bussen! Visste inte alls hur jag skulle hantera det... inom mig. Det kändes såå dubbelt, dels blev jag överraskad av gesten, att det händer, att unga reser sig upp! Dels overkligt; men jag är ju inte gammal… jag menar, ok inte ung heller, men jämbördig med honom, som ”vem som helst” inom åldersspannet 27-55… inte en TANT som behövde sitta! Men jo, jag satte mig mumlande ett tack. Fick en impuls att krama honom, verkligen tacka, och sen föra denna diskussion med honom. Hhihhahha, jag avstod. Han stod för övrigt upp hela resan och talade dessutom i telefon (förstås) om nåt invecklat angående att ses eller inte…

Idag på promenaden gick jag igenom kyrkogården, försöker fatta döden, begripa detta med att det ligger kroppar som varit människor under grus o sten, blommor, namn, lyktor, årtal, liv levda - alla har en bok att berätta.

Jag har en utmätt tid kvar, det är svårt att förstå och ännu svårare att acceptera.

Säg att jag dör i natt… solen går upp i morgon ändå, gp kommer i brevlådan, spotify fortsätter att lägga upp underbar musik som jag inte kommer att hitta, olästa böcker står kvar i min hylla, bussar fortsätter att åka fram o tillbaka utanför fönstret, och det värsta… mina barn kommer att leva sina liv och vandra vidare utan mig.

Hur är det möjligt!? Jag vill alltid vara vid deras sida, även om vi inte är på samma geografiska ställe, så har vi någon slags kontakt i alla fall.

Hur ska det vara sen? då?

Även om jag tror på reinkarnation hjälper det inte i detta fall, livet, eller snarare döden, är för obarmhärtig. Här och nu, pulserande livsandning ställs mot utanför, bortanför, iskallt, stilla, borta...

Min förhoppning är att då, i döden, är man fullständigt i nuet och utanför alla sammanhang så det att inte vara där o nära, blir uthärdligt.

Undrar om jag är begriplig nu…

Tycker för övrigt att vi talar alldeles för lite om döden, den kommer till oss alla och jag behöver (tydligen!) bearbeta, förbereda mig (om det är möjligt?!), begripa årens gång mot detta avslut genom att sätta ord på schwoschandet liksom…