Igår på lunchpromenaden på Västra Hamngatan såg jag plötsligt honom... Antony Hegarty från Antony and the Johnsons - en musiker jag gillar och beundrar, en verkligt speciell sångare med otrolig känsla.  Och jag blev fjorton och ett halvt igen, pirrigt nervös och glad... Tänk att se honom i göteborg mitt på dan, på en uteservering ?! Efter att först ha gått förbi honom gatan fram, ringde jag min dotter - var väldigt upphetsad och fnittrig.  Antony är i stan! Här några meter från mig!
Påhejad av Maria tog jag mod till mej och gick fram... hey, excuse me, i love your music... och så, bara sådär, talade vi om ditt o datt, han frågade var jag jobbade, om stenen jag bar runt halsen (ok, its a citrin, i love them!), vi talade om spelningen på wow. Sen kunde jag inte bärga mig måste be om att få ta en bild. We can take one of us both, tyckte han. Jag fick hjärnsläpp och glömde totalt bort hur min mobilkamera funkade, det slutade med att han hjälpte mig ta en bild på oss två. Jag ser precis så tokglad ut som jag kände mig... Bless him!Å det sa jag också!