Det låter i mitt högra öra... sus men inte så mycket dus (var kommer det konstiga ordet ifrån förresten?), som ett surr. 

Även utanför fönstret är det ljud av porl och skval, regndroppande. Men det känns bara skönt. Både jag och naturen har längtat efter regnet.

Jag är hemma från jobbet, orkar inte rabbla upp anledning/symptom, är "ur form" helt enkelt.

Häckar framför tvn/datorn och kopplar ibland av med att läsa. Som sällskap går P1, nyheter, Sommar, vetenskapliga inslag mm. Mycket allmänbildande och trevligt.

Däremot har jag undvikit alla media som har exponerat Michael Jackson, levande eller död. Verkar som om jag är ensam om att inte sett begravningen, "gråtit floder" osv.  Vet inte... är väl en hjärtlös typ, tycker att det är så privat med begravning, känner att jag har inte med hans barn eller familj att göra, deras tårar är inte mina.

Däremot... MJs fantastiska musik, hans röst osv lever kvar. Har haft Spotify på Jackson-sök sen han dog, lyssnat om och om igen. Och blivit glad! För det är så bra musik funkar för mig, ren livsglädje!

Nu till något helt annat...

Vet inte vad jag ska ha detta bloggande till. Jag har alltid skrivit, dagbok eller i andra typer av skrivböcker, en kartläggning av mitt liv, för att förstå mina känslor och även "skriva av mig" ilska, sorg, frustration, lycka. Skrev exempelvis ner mina båda barns förlossningarna nästan direkt - så detaljrikt, speciellt känslomässigt, som jag mäktade med. När jag läser  åratal efteråt förflyttats jag i tiden och upplever allt igen. Orden är så nära magi man kan komma.

Men blogg... är återhållen här, vet inte vem som läser (ingen utom jag läser ju min dagbok!), varför ska jag egentligen nyttja även detta tillfälle att uttrycka mig? Om jag inte kan låta "det flöda"?

Så jag tvekar... och det blir halvdant och tämligen ointressant.

Kanske jag slutar, eller inte...

Äsch, det visar sig!

Bestämmer inte något idag eftersom jag är så surrig i skallen. Väntar till en klarare dag/natt då suset är bort.

 

Anna-Karin

23 juli 2009 21:47

Ja... Jag funderar. Tycker du att det känns jobbigt att vara mera direkt och personlig när du inte vet vem som läser? De kan jag förstå i så fall, ibland känner jag också så, det vet du ju. Men jag har så lång vana att skriva för okänd publik så jag står ut med det.

Däremot tycker jag att bloggandet ger mig själv mycket mer därför att responsen kommer så direkt, det uppstår samtal, kontakter knyts. Tyvärr är jag ofta alldeles för dålig med att kommentera på mina vänners bloggar, så även här. Men jag skriver så många ord varje dag hos mig så orden räcker väl inte till. :-D Det var i alla fall väldigt fint att få se lite av dina bilder, de är ju underbara!
Massor av kramar, ha en skön kväll!
Anna-Karin

http://digenia.wordpress.com

 

Marika

25 juli 2009 01:01

Hej! Tack för Ditt inlägg! tror att Du har helt rätt i att den "okända läsaren" hämmar mig. Till viss del... o även att det är sååå stort, internet, som om att publicera sig i cybervärldens Hall of Fame. Men om jag vet att Du läser... kan jag ju rikta mig till Dig? om det är ok? Gillar tanken på att få respons, som att brevväxla (vilket jag gjorde mkt på 70-80talen), fast då kan ju iofs mejla. Jaja det blir som det blir! kram
Marika

 

Anna-Karin

29 juli 2009 00:25

Jag skulle känna mig hedrad om du ville göra det. (Jag har dessutom inte glömt att det var jag som tyckte att du kunde väl starta en blogg du med, då har man ju lite ansvar!) Sen är det inte bara jag som gillar din blogg, så då vore det ju synd om den blev en privat brevväxling. Det är ju det här med responsen, det är den som gör det så roligt tycker jag. Nu har jag varit urkass på att läsa och kommentera hos andra i ett par dar, det är faktiskt den här lolitadebatten som har varit väldigt ansträngande. Och jag hade ingen aning att det skulle bli så stort när jag skrev mitt ilskna inlägg. Så kan det bli. Men nu har det nog blåst över och jag kan ägna mig åt mina vänner igen.
Kram till dig också! Anna-Karin

http://digenia.wordpress.com

 

Anna-Karin

30 juli 2009 00:20

Jo ett PS! Cybervärldens Hall of Fame finns inte i sinnevärlden, jag menar som begrepp eller indelning, men den finns hos var och en som rör sig där. Och detta, tänk på hur många bloggare det redan finns, är så oöverblickligt stort att var och en av oss som håller på är miljarddelar. En enda Hall of Fame funkar inte. Vi måste var och en av oss hitta vår grästuva där vi borrar och pollinerar och vad vi nu, äsch, du fattar! Och där kan vi bli så stora vi vill, eller så små vi vill, vi kan hitta lyssnare och svarare.
Jag hoppas din röst fortsätter att höras.
AK

http://digenia.wordpress.com

 

Marika

30 juli 2009 19:44

"...så stora vi vill, eller så små vi vill..." Fiin tanke! Blir glad av Dina inlägg i min blogg!
Kram
Marika

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Drömmer som vanligt mycket. Inatt… på en plats som innebar ständig förändring och transformering och förflyttning. Minns knappt men vi rörde oss i grupper eller ensamma från plats planet rum och utvecklades hela tiden. Kärlek, förhållanden, ...

Tänker på drömmar. Men inte de vi skapar i vårt vakna medvetande, de som kan vara en vacker vild fantasi, kanske styrt av behov av verklighetsflykt. Inte heller de drömmar som flimrar förbi i sömnen som vi inte minns, bara anar och inte blir en del a...

Två år kvar till pension. Bland det jag kommer sakna mest från jobbet är luncherna. Har varit på samma arbetsplats i snart 20 år och jag kan inte minnas en gång som det varit pest att sitta i lunchrummet med kamraterna och äta. Ok inte alltid glada...

närmare bestämt ca fem år sedan jag var här sist. Att bara hitta tillbaka hit efter en så lång tid var en bedrift. Men internet är pålitligt därvidlag, allt finns sparat, nånstans, gäller bara att leta på "rätt sätt". Vad har då hänt på fem år? e...

  Bild: Moa Karlberg Naturligt och enkelt är Marias melodi // Fakta The Naima Train Namn: Maria Nyström. Spelar: "emotionell och vemodig electronica, men samtidigt enkel och lättlyssnad pop", enligt Maria Nyström själv....