Har flyttat, blivit stadsbo, eller ialla fall närförortsbo. Definitivt närmare staden ialla fall! I stället för två timmars pendling per dag (ibland längre i rusningstid) far jag nu fram o tillbaka på ca 40 minuter. Tjoho!

Är ganska dålig på spontantitet o långa bussresor har inte underlättat precis.

Men nu är jag en riktig vågad typ! Åkt in och fikat, handlat osv osv utan att ha förberett mig alls.

Själva flytten var som flyttaar brukar vara. 

Rörig på gränsen till kaotisk, till synes oöverskådliga kartongberg och lätt panikkänsla "var är min mobilsladd, tandborste, korkskruven?!"

Som tur var hade jag köpt själva flytthjälpen och två hunkar kom, bar iväg, lastade, körde och packade ur på under fyra timmar.

Städa gjorde jag inte heller. Sån lyx att bara lämna allt damm, hund/katthår, badrumsmisär och köksfett bakom sig! Undrar vad dom hittade under badkaret?  Misstänker att katten petade in ett antal lekråttor o annat löst där.

Här är jag nu... i en trea med utsikt över gräsmatta, skogsparti och väg där det far bilar o bussar med jämn lunk. Folk kommer och går utanför mina fönster. På kvällen, ljus från lampor i husen och vägen. allt är så annorlunda mot landet, där jag visste vem som kom om jag hörde/såg en bil, eller visste att jaha nu är Kalle hemma om en lampa tändes mittemot. 

Men jag saknar inget! Utom tystnaden! Förstås... det visste jag. Allt har en baksida, ett pris som man väger upp mot allt det andra. Är det värt det? Enligt mig, just nu, är det verkligen helt ok, jag kan ta detta sus av omvärlden mot att få det mycket mer praktiskt och enkelt i mitt liv.

Men någon gång i framtiden ska jag tillbaka till tystnaden, till lugn o ro, sjö o skog, eget tak o golv. En liten stuga nära allt, utan insyn, med lagom fin lättskött tomt, öppen spis, modernt... en dröm så god som någon annan!

De som bor över mig städar... ofta... dammsugaren skramlar runt i taket och jag höjer min musik för att slippa höra.

Inquietum est cor nostrum, donec requiescat in te.
Vårt hjärta är oroligt, tills det finner frid i dig. (Augustinus, Confessiones)