Efter månader av bitihop-känslan "inte bryta ihop, du måste orka med flytt!", har min kropp nu svämmat över med ontontont, ilningar o rop från alla leder och magen är som ett evigt bubbel. 

Hade iof sig ischas i tre månader o kraftig yrsel ngr veckor, men det var som bonus... och innebar att fibron inte "hördes" lika mycket. 

Nu är den i full galopp! 

Blir så förbannat trött på detta! Varje gång jag tror att det är över, jag har  blivit friskare, går det ett varv till.

Sömnsvårigheter, magkrångel, värk överallt, trötttrött osv.

Har stannat hemma från jobbet idag, med stor skuld inom mig.

Vet att det är mycket att göra... och vill dessutom inte verka "svag".

Ska ha semester nästa vecka (spanien!!!) och det innebär att jag måste jobba undan nu... men jag har ingen kraft.

Usch och fy!

Det här med att vara svag... ständigt i mina tankar, att jag borde mer.

Var kommer det ifrån, och varför avtar det inte med ökad ålder och förmodad klokhet!?

Inpiskat känns det som.

Igår på jobbet blev jag ställd inför en  uppgift som jag inte gjort på ca 7 år, en baggis egentligen, men jag tror att det är en av orsakerna till att jag inte har kunnat andas ordentligt senaste dygnet. Kroppen minns.

Nåväl, morgondagen vet jag inget om, kanske går jag till jobbet, kanske inte... men jag ska hur som helst försöka jobba ner skulden och så inse att jag har fibromyalgi. Den går tyvärr inte att strunta bort, fast jag försöker. Dvs jag måste sätta gränser - inse mina begränsningar och säga NEJ!

Och ge mig själv en välbehövlig klapp på axeln!

Festina lente
Skynda långsamt.