En kort cykeltur från min bostad finns skog med blåbär.

Och idag var det perfekt blåbärsplockarväder, lite vind, ca 20 grader och moln som kommer o går.

På första stället är det rätt urplockat och jag går längre och längre in i skogen. Tror en kort stund att jag är vilse tills jag ser cykeln. Hmm, som om man kan gå bort sig i denna pytteskog... jag har tydligen gått i en cirkel. Ser också att jag fått en medplockare, en dam i min ålder, koncentrerad, nerböjd i riset.

Går över vägen och där, där öppnar sig blåbärshimlen! Massor med stora bär!  Medplockaren har även hon gått över till denna sida och vi jobbar på i nån timme, plockar oss fram genom blåa risbuskar. Myggorna har party runt mig, jag svettas floder, det kliar lite överallt, ryggen värker och jag är urlycklig! Är en skogsvarelse! Tillbringar faktiskt mycket hellre en dag i skogen än en på havet.

Tar en paus och äter upp mitt medhavda röda äpple. Det smakar absolut ingenting, hårt och träigt. Undrar hur långt det färdats för att slutligen bli uppätet av en kvinna i en skog på norra halvklotet. Bestämmer där och då att jag aldrig mer ska äta ett sådant äpple! Den här på låtsas-frukten är en sån kontrast, nästan ett hån mot denna dag i skogen med alla dessa vackra GODA bär  - här och nu. Nej tack till smaklös konsumtion!

Så långt kommen i mina tankar funderar jag på hur jag ska orka plocka klart!? För en kontrollfreak som mig är det svårt att lämna över alla resterande bär till en annan möjlig plockare - dom är ju mina! Länge leve allemansrätten förstås, men hallå, jag såg dom först! Men min kropp har "sagt upp sej" och båda mina kärl är fulla så jag ger mig. Lämnar medplockaren som fortfarande sitter på huk i gläntan. Försöker telepatisera till henne; låt ingen annan ta mina bär! Jag kommer snart tillbaka!