Så var det gjort…

Igår åkte vi hela familjen till Skövde-skogen.  Möttes av en förvantansfull mamma, pappa, två små barn och en inte lika glad hund.

Vår hund Chanse var förstås uppspelt efter lång bilresa och eftersom han gillar nya miljöer, äventyr var hela han en glatt viftande svans och nyfiken nos mot folk, fä och mark.

"Spännande utflykt matte och husse!"

han skulle bara veta...

Deras hund, en blandning av schnauzer o pinscher, var däremot rätt avvaktande och morrig, "här bor jag o min flock! vem är du som kommer här o kommer!" - men det la sig.

Man kan verkligen utläsa en hel del om en familj genom att sätta sig runt ett stort bord och fika tillsammans. Här var det lugna puckar. Mamman o pappan var öppna o positiva både mot barn o djur vilket smittade av sig och Chanse la sig rätt snart under bordet...

Kvinnan var den som hade ”djuransvaret” och hon etablerade genast en bra kontakt med Chanse - det märktes att hon föll som en fura för honom.

Så tog vi en promenad, pratade o pratade, hundarna for runt, lekte "den som kissar sist vinner" och verkade ha trevligt ihop.

Det är verkligen på landet, skog, kor och nästan inga grannar, perfekt för en stadstrött hund.

Efter ett par timmar hade vi sett nog och bestämde ok, vi prövar detta!

När vi lastade ut Chanse säng osv vart han verkligen fundersam, följde med och kollade noga in, "jaha, ska den stå här, inne i huset ... hmmm?"

Sen bara åkte vi, utan några krusiduller… efteråt tänkte jag att jag hade egentligen velat gosa ordentligt en sista gång, men jag ville samtidigt inte bryta ihop och ge mina ”åh vad detta är sorgligt"-vibbar vidare till Chanse.

Så vi stängde dörren (bokstavligen!) och åkte, sa knappt hej till familjen heller.

Dottern grät… ”alltså, det är verkligen som att förlora sin bästa vän!”, jag snyftade lite, men den stora överskuggande känslan var faktiskt en slags lättnad.

Att det gick så ”lätt”, kändes så bra där i huset i skogsbrynet, med denna familj som verkar ha ett gott liv tillsammans …

Ringde efter ett par timmar, jo allt var lugnt. Han hade fått gå ut när vi åkt, nosat runt men inte sprungit efter, ”nu ligger han på trappen och spanar”

Idag ringde nya matten: ”han är så fin! Allt har gått så bra! Det är bara kärlek i hela hunden! Han sov som en stock hela kvällen och natten o idag har han jagat katten och nu ligger han på sin favoritplats ute på trappen!”

Ljuvligt!

Allt har en mening, och meningen med det här, tror jag, är att just denna familj behövde Chanse i sina liv. Han är en sån kärleks- och lyckospridare, alla som möter honom blir berörd. Han är en gåva!

Men jag är svartsjuk och avundsjuk, faktiskt! Huva, nästan mer än ledsen är jag just det.

Att de får ha honom… och inte jag!

Men det kan jag leva med…

Här nedan är en bild på Chanse som han såg ut när han kom till oss för nästan exakt åtta år sen. Han var ett o ett halvt, i värsta slyngelåldern och mycket vacker, stolt och kärleksfull. Vi glömmer honom aldrig!  

 

catwomankitty

14 september 2009 20:46

Jobbigt att lämna bort sitt djur! Kunde ni inte behålla honom eller vad var orsaken?
Sänder över lite extra varma, tröstande tankar och så många kramar du vill ha och behöver

http://catwomankitty.wordpress.com

 

Marika

14 september 2009 21:09

TACK för tankar o kramar! Efter skilsmässan för ca två år sen var tanken att vi skulle ha delad vårdnad om Chanse, men det har inte funkat. Han har varit ensam hemma långa dagar och levt ett ganska tråkigt liv. Vi har helt enkelt inte kunnat ge honom det han behövde och ständigt dåligt samvete gör inte saken bättre. Chanse var värd en bättre tillvaro/familj, ett slags hundpensionärshem, och det hoppas jag vi har hittat nu! Saknar honom hela tiden... men han lever i sitt NU och har det säkert jättebra!
Marika

 

Anna-Karin

15 september 2009 14:02

Jo man förstår att den residerande tiken tyckte sig ranghögst! Såna är kvinnor rätt ofta. :-D Men det lär en diplomatisk hund som Chanse inte få några problem med. Åh, vad svårt det måste vara. Nu blir det pälsabstinens för dig. Sänder varma kramar och tankar, för att låna Catwomankittys fina uttryckssätt, så många du vill ha och behöver.
AK

http://digenia.wordpress.com

 

Ilona

15 september 2009 20:04

Ååååå, Marika vad jag känner med dig/er...
Ont gör det att ta avsked, men så stort att ni inte sätter ert ego först, utan låter fina,fina Chanse få några goda sista år. Men är de hemma undrar jag? Har inte de jobb och förpliktelser som gör att de inte finns hemma på dagarna? Iofs finns det ju en hund till... men ändå...
Hoppas att ni kan ha kontakt med familjen så att ni får följa hur det går.
Stor bamsekram till dig o Maria.

http://ilona-wyworry.blogspot.com

 

Marika

15 september 2009 20:45

Ilona; jo jag har tel.pratat med matten tre ggr redan o vi har dessutom mejlat var o varannan dag. Hon arbetar 4 tim/dag, men har två småbarn o nu är hon ex hemma med sjuka ungar, mycket sånt... Idag sa hon att hon är förälskad i Chanse! Vad mer kan man begära?!
A-K; jättemkt pälsabstines! Och saknar hans doft, där på hans lena huvud...mmmm!
Jaja, det går... för han mår så bra nu! Idag hade han badat!
O lekt med en schäfer/rottweiler som mattens mamma har. Det händer roliga saker för honom varje dag!

 

Ilona

15 september 2009 22:08

Det låter som ett perfekt hem för en älskansvärd vovve! Härligt att veta!

http://ilona-wyworry.blogspot.com

 

catwomankitty

16 september 2009 00:17

Katten jag har nu, adopterade jag när hon var 10 år. Hennes matte jobbade mycket och skulle dessutom ha barn. Det sista året hade hennes föräldrar tagit hand om katten. Jag hade passat henne lite då och då när de var bortresta och när jag föreslog att hon kunde fortsätta bo hos mig blev henne matte jätteglad. Hon insåg ju att det aldrig skulle funka med katten och barnet. Jag är glad att vi fann varann, katten och jag! Vi är bästa kompisar. Och hennes fd matte vet att hennes kisse har ett bra liv nu även om hon saknar henne.
Inte för att jag direkt tror på ödet. Men ibland händer det saker som nog var meningen i alla fall!
Varma tankar och kramar

http://catwomankitty.wordpress.com

 

Chilli

16 september 2009 19:12

Så ledsamt :-( Du beskriver överlämnandet väldigt fint. Var det en Labbe ni hade?

http://chrishilli.se/blogg

 

Marika

16 september 2009 22:05

chanse är en blandning av schäfer o bordercollie

 

Madde

17 september 2009 14:55

Oh jag kan inte annat säga än att jag förstår mycket väl hur det känns... hade själv en hund när jag var liten som vi i min familj var tvungna att lämna bort för min bror blev allergisk.. det var riktigt jobbigt men samtidigt så insåg man att hon skulle få det mycket bättre dit hon kom :)
Ja är säker på att Chanse har det riktigt rikgt bra där han är nu.

http://huppeguppstacksvarld.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Drömmer som vanligt mycket. Inatt… på en plats som innebar ständig förändring och transformering och förflyttning. Minns knappt men vi rörde oss i grupper eller ensamma från plats planet rum och utvecklades hela tiden. Kärlek, förhållanden, ...

Tänker på drömmar. Men inte de vi skapar i vårt vakna medvetande, de som kan vara en vacker vild fantasi, kanske styrt av behov av verklighetsflykt. Inte heller de drömmar som flimrar förbi i sömnen som vi inte minns, bara anar och inte blir en del a...

Två år kvar till pension. Bland det jag kommer sakna mest från jobbet är luncherna. Har varit på samma arbetsplats i snart 20 år och jag kan inte minnas en gång som det varit pest att sitta i lunchrummet med kamraterna och äta. Ok inte alltid glada...

närmare bestämt ca fem år sedan jag var här sist. Att bara hitta tillbaka hit efter en så lång tid var en bedrift. Men internet är pålitligt därvidlag, allt finns sparat, nånstans, gäller bara att leta på "rätt sätt". Vad har då hänt på fem år? e...

  Bild: Moa Karlberg Naturligt och enkelt är Marias melodi // Fakta The Naima Train Namn: Maria Nyström. Spelar: "emotionell och vemodig electronica, men samtidigt enkel och lättlyssnad pop", enligt Maria Nyström själv....