När jag var barn var söndagarna alltid tunga, exakt så minns jag dom ... som TUNGA, både mentalt och fysiskt. Och lååånga!

Som nåt degigt svart mellan lördagen, veckans höjdpunkt med godis (som jag köpte för hela veckopengen, 25 öre, och det blev en hel  påse!) och Hylands Hörna eller vad det nu var som visades på tvs enda kanal, och måndagen som markerade skolveckans början som för mig, ofta innebar olika grader av mobbing.

Dessutom var söndagen präglad av föräldrarnas trötthet, "dagen efter"... De var musiker och helgen var ofta arbetstid för dom - söndagen var verklig bokstavlig vilodag. Vilket drabbade oss barn. Schhhh, inte väsnas!

Detta hänger kvar.

Än idag är det nån slags tyst tung melankoli över helgdagen.

Som jag fördriver med olika typer av "varsnällmotdejsjälv!"-tankar.

Så idag har jag läst, vattnat blommor (jo jag gillar att pyssla med blomstren), vilat, tagit en promenad (fast det regnade o det gillar jag inte!) och nu är det SURFdags kompad av webradions P1.

Snart ska jag laga pasta med bacon o broccoli.

Ok ingen upphetsande tillvaro men det är antistress som gäller och även uppladdning inför morgondagen.

Nuförtiden är inte måndagarna kopplat till ångest, mitt jobb är ok och arbetskamraterna gör det hela mer än trevligt.

Men det finns en halvpanik över att det känns som om det är måndag hela tiden! Veckorna rusar iväg, nuet är ett flimmer.

Och helgen är en in- och en utandning ... sen är den slut.