När jag var barn var söndagarna alltid tunga, exakt så minns jag dom ... som TUNGA, både mentalt och fysiskt. Och lååånga!

Som nåt degigt svart mellan lördagen, veckans höjdpunkt med godis (som jag köpte för hela veckopengen, 25 öre, och det blev en hel  påse!) och Hylands Hörna eller vad det nu var som visades på tvs enda kanal, och måndagen som markerade skolveckans början som för mig, ofta innebar olika grader av mobbing.

Dessutom var söndagen präglad av föräldrarnas trötthet, "dagen efter"... De var musiker och helgen var ofta arbetstid för dom - söndagen var verklig bokstavlig vilodag. Vilket drabbade oss barn. Schhhh, inte väsnas!

Detta hänger kvar.

Än idag är det nån slags tyst tung melankoli över helgdagen.

Som jag fördriver med olika typer av "varsnällmotdejsjälv!"-tankar.

Så idag har jag läst, vattnat blommor (jo jag gillar att pyssla med blomstren), vilat, tagit en promenad (fast det regnade o det gillar jag inte!) och nu är det SURFdags kompad av webradions P1.

Snart ska jag laga pasta med bacon o broccoli.

Ok ingen upphetsande tillvaro men det är antistress som gäller och även uppladdning inför morgondagen.

Nuförtiden är inte måndagarna kopplat till ångest, mitt jobb är ok och arbetskamraterna gör det hela mer än trevligt.

Men det finns en halvpanik över att det känns som om det är måndag hela tiden! Veckorna rusar iväg, nuet är ett flimmer.

Och helgen är en in- och en utandning ... sen är den slut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Drömmer som vanligt mycket. Inatt… på en plats som innebar ständig förändring och transformering och förflyttning. Minns knappt men vi rörde oss i grupper eller ensamma från plats planet rum och utvecklades hela tiden. Kärlek, förhållanden, ...

Tänker på drömmar. Men inte de vi skapar i vårt vakna medvetande, de som kan vara en vacker vild fantasi, kanske styrt av behov av verklighetsflykt. Inte heller de drömmar som flimrar förbi i sömnen som vi inte minns, bara anar och inte blir en del a...

Två år kvar till pension. Bland det jag kommer sakna mest från jobbet är luncherna. Har varit på samma arbetsplats i snart 20 år och jag kan inte minnas en gång som det varit pest att sitta i lunchrummet med kamraterna och äta. Ok inte alltid glada...

närmare bestämt ca fem år sedan jag var här sist. Att bara hitta tillbaka hit efter en så lång tid var en bedrift. Men internet är pålitligt därvidlag, allt finns sparat, nånstans, gäller bara att leta på "rätt sätt". Vad har då hänt på fem år? e...

  Bild: Moa Karlberg Naturligt och enkelt är Marias melodi // Fakta The Naima Train Namn: Maria Nyström. Spelar: "emotionell och vemodig electronica, men samtidigt enkel och lättlyssnad pop", enligt Maria Nyström själv....