År av revolt runt om i Europa... och för mig personligen, tider av förvirring och förlust.

Dom vuxna bestämde sig för att skiljas, det resulterade i att mamma lämnade familjen och en "plastmamma" flyttade in. Hon var endast några år äldre än jag...

När jag hade gått ut grundskolan just detta år, flyttade jag till ett fosterhem.

 Men livet var inte bara dystert och eländigt... jag blev raggarbrud bland de andra bilburna ungdomarna i den lilla staden, hängde vid bussterminalen och levde på "halv special".

Vi hade roligt nästan jämt, som jag vill minnas det, men ärligt talat var det mycket meck med bilar (vilket jag tyckte var urtrist!), en hel del illamånde pga av tonårsfylla och en embarlig kvinnosyn.

Men det fanns en slags hederskodex. Vi såg efter varandra, om någon vart "för full" skjutsades personen hem, det var alltid nyktra chaufförer och jag som bodde i fosterhem och hade myndigheternas ögon på mig skyddades extra om polisen blev inblandad.

Visst vi drack, men som vi sa, "hellre kapsyl än kanyl" - knark förekom inte alls.

Vi lyssnade på mycket musik! Varje bil med självaktning hade en grammofon inmonterad, en liten låda med en öppning på ena sidan där man tryckte in venylsinglar. En åt gången, dvs ca 3 minuters speltid. Det fanns även Mini8, vilka såg ut som dagens videband ungefär och fungerade som kasetterband. Det var mest Elvis, Paul Anka mm som diggades, inte så mycket samtida musik som ex  Beatles o Rolling Stones. Det var musikalisk nostalgi som gällde.

Men jag lyssnade på allt!

Och drömde mig bort...

Games people play gillade jag bl a för att texten var så bra. Det var nåt jag kände igen, folk spelade spel, sa en sak men menade nåt annat.