en vanlig dag;

upp vid åtta, ont ont ont och STEL... sträcker och tänjer, "hallå kroppen! vakna!", försöker le mot min spegelbild, mer eller mindre övertygande,

HUNGRIG katt gör sig påmind, antingen genom att jama och blänga uppfodrande in genom köksfönstret eller, om hon redan är inne, bita mig i knäna! Hon blir förstås prioriterad, sen får jag frukost.

Bussen går 09.05 och resan tar en timme.

Detta är min egentid, oftast lyssnar jag på musik, har just nu Joan Baez, k d lang, Mozarts tredje violinkonsert m Mutter, Bach, Kristina från Duvemåla  o Jan Johansson i min mp3. Lättsamma smäktande lugnande inspirerande toner.

Vem som kör spelar stor roll.

Vissa chaufförer förmedlar säkerhet genom sitt sätt att ratta, hur de bromsar vid hållplatsen osv, jag känner att han/hon vet vad dom pysslar med och resan blir trygg, jag kan koppla av.

Andra rycker, gasar och bromsar utan logik, är irriterade, stressade och resan blir en pina. Inte minst för min ömma kropp (nacken skriker efter ett par inbromsningar!), hela jag är på spänn...

Mer som spelar roll på bussen; folks dofter!

En del luktar helt enkelt pyton...

många har dränkt sig i olka preparat och det luktar minst lika illa som skitlukt. Imorse bytte jag plats därför att killen framför hade (lånat morsans?) parfymbadat!

Sen är det det här med mobiltelefontjötandet... allvarlligt talat - jag vill INTE höra allt som jag hör! Men där kommer mp3 in som en välsignelse.

Skruvar helt enkelt upp... med risk för hörselskador.

Nåväl, är på jobbet strax efter tio...

Sorterar, planerar, skickar fakturor o epost åt olika håll, personalfrågor, blanketter in i pärmar, flyttar papper från en hög till en annan, fnittrar och tjafsar med kollegor, diskussion med chefen om vilken kaffesort vi ska beställa och andra väsentligheter.

Lunch, fika och dagen har gått. Vid halv fem går jag... o tar bussen hem.

Samma procedur som på morgonen, fast tvärtom, dvs jag sover, ibland hinner vi knappt ur stan innan jag slocknar.

En glad, hungrig katt möter mig och vi äter tillsammans. Hon får smaka av min kvällsmacka...

Har Du orkat läsa så här långt och inte fallit i koma av pure boredom är Du värd en eloge!

Det är inte nåt upphetsande över mitt liv som ensamstående 50+ kvinna, inget att bita i för en folklivsforskare, ändå är det väl ungefär så här det ser ut för de flesta,

Våra liv består mest av vanliga vardagar, som kommer och går - blir till år.

I denna tidsström händer glädje, samvaro, extas, känslor av alla slag och de blir sprakande fyrbåkar... unika milstolpar och rikmärken på resan.

Dum vivimus, vivamus
(Medan vi lever - låt oss leva)