Mycket står i kvällstidningarna; det har lyst för ett par hetrosexuella (jag har tydligen gett vederbörande 1000 glas, hade jag ingen aaaaning om), en bebis röker, mord, lemlästning, olika sätt att förbättra sexlivet, kroppen, ekonomin, utseendet. Det är inte svårt att fatta att många lider av olika orsaker. Jag har svårt att se nyhetsvärde i att när Kikki D var 4 år hittade hon en naken man i sin mammas säng... eller att Alexander Bard gillar att gå på trav. Men vem är jag att klandra, jag har ju inte gått ett enda steg i deras mockasiner.

När jag skummar tidningarna eller tittar på någon av förnedrings/freakshowerna tv eller inslag på youtube funderar jag... har vi verkligen fattat att det här är Livet vi alla fått, det som är på riktigt och pågår just nu! Det är inte på låtsas, inte en test, inte en betaversion i väntan på det REAL THING! Det händer nu! Och vi har alla ansvar!

Längtar så efter djup, innehåll, substans, kultur som läker och smeker, utbyte som får mig att växa - inte krympa och rodna.

Suck!

Visst kan jag (och alla andra) stänga av tvn och datorn, men det pågår ju likt förbannat!  Den globala fördumningen och kulturnedsmutsningen!

Nåväl...

Igår var jag på Konstepidemins Dag här i Göteborg och blev både glad och inspirerad. Och även lätt nostalgisk. Har gått på Epidemins dag nästan varje år sen 80talet, klättrat upp för trapporna till en plats som egentligen inte förändras alls, tiden står still på den grönskande höjden! Samma hus med ateljeer, konstnärer, gungig bluesrock från samma musiker... men vi har alla blivit gråare och lite mer böjda. Alla barn som jag har sett igenom dessa år är nu vuxna! Sicket under! De går där mitt ibland oss och bjuder upp till ännu mer musik, färg och konst!

Känner plötsligt att detta är välsignelsen och meningen med livet! Att få vara en länk i människokedjan.

Behöver ta till krafuttryck...  skit, pitt, luspudel, illbatting, bajs, jävlar, fanskap, en hel del på andra språk som jag inte kan stava till utom merde, satan och så vidare...

Varför?

Därför!

En sån dag helt enkelt, HELT enkelt!

Varför ska man förklara att man är arg eller missnöjd? Det är som det är! Och det går över!

En arbetskamrat sa att det är svårt, nästan förbjudet att höja rösten i Sverige. Folk blir rädda och vill släta över. Minns min mormor som otaliga gånger försökte stävja diverse tjafs i vår familj med den käcka sången; "nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla!" Det hjälpte så där. Min familj har alltid varit för neurotisk för att kunna "lägga band på sig". (vilka slags band är det förresten, röda siden, blågula?)

Men det där med att höja rösten... häromdagen på jobbet röt jag till, visserligen över en skitsak, men ändå högst befogat. Genast fick jag höra att jag skulle lugna ner mig.

Jag vägrar!

Det var då kamraten sa det där med att folk inte klarar temperament, det var skönt att höra.

Idag är jag arg, men med endast tomma rum att skrika åt, det känns lite off.

Kanske för att jag egentligen är mest ledsen.

Men det är en annan historia...

Visst var det här ett svamligt och emotsägande inlägg?

Skit samma!

Minus 11 grader.. och jag måste till affären!

På vägen hem, med full dramatkärra, får jag en utmaning, en uppgift värdig en Robinsondeltagare; ta dig hem utan att halka! 200 meter, en baggis... dit hade ju gått bra. Men det var ingen lek! Det hade blivit mörkt och dessutom var jag hungrig (jag sa ju att det var som robinson!). Trottoaren var lömsk, isfläckar som visserligen blänkte varnande i gatubelysningen, men full av fällor som snöisiga ojämnheter osv.

Till slut gick jag på vägen, kändes säkrare, upplyst och uppkört. BIlarna har det bättre än oss fotgängare som vanligt.  Det tog en stund, men jag kom hem i god ordning, svettig mitt i kylan...

Så nu är det lördagskväll i bostadsrättskojan. Snart dusch, sen lite vin, lite god smörgås, lite jordnötter och en massa tv. Dvs jag zappar runt utan att fastna någonstans. Hur tänker förresten svt...? Visa Jägarna igen?! På en lördagkväll?! Hur många gånger har den redan gått?! Den är rätt ok, men inte värd att se mer än en gång.

Nåväl, det är inget stort problem men jag undrar varför man aldrig visar nån av ex Kurosawas filmer?

Huset är fullt! Sonen är på visit från sthlm för att gå på Filmfestivalen. Ikväll har han tagit med sig sin syster på krogen, jag valde att stanna hemma, låta ungdomarna roa sig...  men vi ska ut senare i veckan alla tre.

Har sovit halva dagen, bokstavligt talat. Försöker se det som om att jag behövde detta, inte slå på mig för att jag slösat på bort min lediga (soliga) lördag. Är så trött efter arbetsveckan - min bästa medicin heter sömn, tystnad och ensamhet. Balans mellan det och "världen" håller mig upprätt.

http://www.youtube.com/watch?v=SKMdcdtebKI

Om jag kunde ha pms hade det kanske varit en förklaring.

Ett JAG VILL INTE! ekar inom mig.

Inte, negativ, negation, nej till att 

ha ont

känna stress

kontrolla allt annars går allt åt helvete!

och i förlängningen av det;

inte vilja

vakna

gå upp

gå ut

tala

lyssna

delta.

Så jag sover, vegetarar, går i ide.

Efter ett antal dygn har det passerat, som det brukar.

Jag går upp, duschar bort svett o ångest, klär mig i ett passande leende och tar tag i mitt liv igen.  

Det är inte så sjukt eller sorgligt som det låter, faktiskt... det är den dualistiska rytmen; ebb/flod, dag/natt, liv/död, vill/vill inte.

Eller så är jag helt enkelt knäpp!

Inväntar (utan otålighet)

Jatack, jag vill

Klockan är 19.29 och just nu bränner någon av ett fyrverkeri i närheten.

Varför?! Var han (fördomsfull som jag är antar jag att det är en man) för full igår? Har han en egen tideräkning? Var det rea på smällare idag? Är han bara dum? Kanske en kombination av allt...

Övar på att skriva det nya årtalet. Känns mäktigt med tiotal, som om något nytt nu är möjligt.

Har inte avlagt några löften, vill inte formulera mig runt något konkret, men jag har tänkt att det i år ska bli lite mer äventyr för min del. På alla plan! Allt från resor till att sjunga mer, våga annat, satsa lite högre... efter år av stilla liv är allt ett äventyr!

Kanske jag till och med klarar att arbeta heltid.

Intentionen är att se utmaningar som möjligheter istället för att fastna i oro och rädsla.

Väntar på Dottern... hon är hos vänner och "pustar ut".

Fick sms igårkväll att att de skulle till annan fest än den ursprungliga och då hade de redan ändrat sig två gånger innan. 

Kommer ihåg en nyårsnatt för snart 30 år sen då jag gick från fest till fest och inte kände mig hemma eller bekväm någonstans. Jag letade efter något/någon, men fann bara fylla och i mina öron, tomma skratt. När jag kom hem vid tre på morgonen stod en kille och sprejade orden "hjälp jag såg framtiden" på ett "elhus" precis vid min port. Jag tyckte det sammanfattade min stämning rätt  bra. När jag vaknade dagen efter kändes det som om jag drömt det, men när jag gick ut med min kamera stod det kvar och jag tod en bild. Tyvärr har jag ingen skanner, annars hade jag lagt upp fotot. Huset är rivet för länge sen...

Dottern kommer väl hem när hon blir hungrig.

Önskar oss alla ett underbart Nytt År - hoppas vi får ge och ta emot massor med kärlek!

19.55 och smällare briserar forfarande sporadiskt. Jaja, snart måste de väl gå in och värma sig, det är nästan minus 10 därute.

Min julgran år 2009 är perfekt på alla sätt, både i storlek, utseende och doft. Lite som jag själv faktiskt!

Annandag idag, som en lång utandning efter språngmarchen mot julafton.

Nu genomlevd - eftersom jag numer är med de jag älskar mest, mina två barn, och vi bara gör det vi gillar; äter, pratar, öppnar ett antal paket med mer eller mindre finurliga rim på, ser på tv, kollar "det roligaste youtube-klippet, äter igen... så blir det förstås helt underbart.

Men jag är alltid lika glad, eller lättad är kanske mer rätt ord, när det är över. Det handlar nog mer om att min inre stress avtar märkbart nu. Pustar ut... som sagt.