Har precis visat mitt hus för en spekulant, en eventuell  köpare.

Så dubbelt!

Å ena sidan; se vad bra detta är! här kommer du/ni att trivas!

Å andra sidan; är du verkligen god nog att bo i mitt hus? Ska du komma hit och ändra allt nu? Nej, den väggen ska inte ner! osv osv

Och vid eventuell kritik tar jag det högst personligt ... jag bor här och allt är så bra så!

Det här huset och denna lilla by har varit en tillflyktsort - en retreat - bort från bruset och vimlet.

Långsamt långsamt har andra känslor/tankar kommit. Att vilja delta i "det där ute" igen.

Om jag lyssnar på magkänslan, hör jag ett mummel som låter som "du har bott klart på landet, det är dags för en förändring".

Men så minns jag hur det kändes morgonen efter första natten här.  Vaknade fylld av en oändlig lyckokänsla, som nyförälskad! Tänk att jag bor här! Hurra!

Genom åren har jag ofta haft mardrömmar att jag inte haft någonstans att bo, eller att min lägenhet varit mitt i en restaurang/teater/rockklubb.  Aldrig tyst, alltid omgiven av folk, inte ens dörr på toaletten!

När jag vaknat till denna stillhet har jag jublat.

Det viktigaste är att jag vill ha plats och tid  för min dotter, att hon ska bo hos mig! Och så länge jag bor här... kommer hon sällan och åren rinner iväg, snart är hon utflugen.

Jag vill inte förlora mitt lugna reservat, mitt "hideaway"!

Kanske är det så att den platsen måste jag finna inom mig, oavsett var jag bor...

Men kvinnan som var här och tittade ikväll... nej, jag vill inte att hon ska bo här! Hon var verkligen för märkligt! Kommer hon att pyssla om mina blommor?!

Fy vad SVÅRT det här är!!!!

Dubitando ad veritatem venimus.
Vi når sanningen genom att tvivla.

År av revolt runt om i Europa... och för mig personligen, tider av förvirring och förlust.

Dom vuxna bestämde sig för att skiljas, det resulterade i att mamma lämnade familjen och en "plastmamma" flyttade in. Hon var endast några år äldre än jag...

När jag hade gått ut grundskolan just detta år, flyttade jag till ett fosterhem.

 Men livet var inte bara dystert och eländigt... jag blev raggarbrud bland de andra bilburna ungdomarna i den lilla staden, hängde vid bussterminalen och levde på "halv special".

Vi hade roligt nästan jämt, som jag vill minnas det, men ärligt talat var det mycket meck med bilar (vilket jag tyckte var urtrist!), en hel del illamånde pga av tonårsfylla och en embarlig kvinnosyn.

Men det fanns en slags hederskodex. Vi såg efter varandra, om någon vart "för full" skjutsades personen hem, det var alltid nyktra chaufförer och jag som bodde i fosterhem och hade myndigheternas ögon på mig skyddades extra om polisen blev inblandad.

Visst vi drack, men som vi sa, "hellre kapsyl än kanyl" - knark förekom inte alls.

Vi lyssnade på mycket musik! Varje bil med självaktning hade en grammofon inmonterad, en liten låda med en öppning på ena sidan där man tryckte in venylsinglar. En åt gången, dvs ca 3 minuters speltid. Det fanns även Mini8, vilka såg ut som dagens videband ungefär och fungerade som kasetterband. Det var mest Elvis, Paul Anka mm som diggades, inte så mycket samtida musik som ex  Beatles o Rolling Stones. Det var musikalisk nostalgi som gällde.

Men jag lyssnade på allt!

Och drömde mig bort...

Games people play gillade jag bl a för att texten var så bra. Det var nåt jag kände igen, folk spelade spel, sa en sak men menade nåt annat.

Hosta är skit... att sitta och sova ger inte samma sköna sömn, om det övh taget går att slumra nåt alls.

Även om förkylning är en mycket mild åkomma och alltid går över, är det nåt som gör en helt instängd.

Bokstavligen, har inte gått utanför dörren på fyra dagar, men även skallen känns som om den var inbäddad i nåt tätslutande. Och inget smakar gott... Vilket elände!

Undrar just vad simpel snuva kostar samhället? Att man inte hittat nån bot!? Märkligt...

Snacka om ett ickeproblem - jag är en ynklig person just nu - erkänner! Har ett behov av att gnälla och sura. Var ska jag göra det om inte i min egen blogg!

Tänker att vänskap är det sanna forumet för gnällning.

Åhhh, att ha någon som orkar lyssna på ens ömklighet, någon som frivilligt ställer upp som mental soptunna!

Kanske jag har det... men jag vågar sällan testa, utan bär det mesta själv. Likaså svårt att be om hjälp.

Antar att jag är rädd (läs LIVrädd!) för ett nej, ett bortvänt huvud.

Fyllda 54 år och fortfarande så präglad av barndomen...

Usch, vad det här blev... ja... gnälligt!

Skyller på viruset som satt sig, inte bara i halsen, utan även i själen.

Det går över!!

Diem perdidi!
Jag har förlorat en dag! (Cesar Titus)

Inte tonåring än... men väl på gång,

Den sommaren hade jag en stor musikalisk upplevelse! Se nedan!

Idag kan jag väl tycka jaja, en helt ok låt men jag får ingen kick...

Men då! Minns att jag hörde den på tioitopp och blev helt upprymd och uppfylld. Det var nåt med rytmen, stämmorna, stämningen och texten... yes!

Den sommaren skaffade familjen också en ny hund, schäfern Antzi. Sicken Prinsessa! Älskade henne!

Året efter blev min storasyster mamma, vid 16 års ålder - fast det visste vi inte än förstås.

Två år framåt splittrar en skilsmässa familjen ...

Framtiden är okänd, alltid, en välsignelse.

Ibland känns det som det är bra fredagar och måndagar... veckorna far förbi.

Har hört en förklaring att ju äldre man blir, desto snabbare går åren - alla förflutna år ger ett slags perspektiv på nuet. Dvs (om jag fattat det rätt), summan av levda år gör att nuet upplevs som kortare, går fortare...svindlande.

Hur som helst, tidens flykt tycks mig förnimbar av fler sinnen, det rasslar liksom till, fladdrar till i byxbenen och en till vecka har gått.

Njuter ialla fall av fredagen. Har poppat popcorn, vilket var länge sen.  Men dom smakar inte som förr. Inte samma stuns, mer som salt luft...

Ett glas vin har det också blivit, ingår i myset. 

Nu till något helt annat som inte är "mysigt". Hörde precis på tv4 nyheter att Handelsbanken har ett avtal med sina chefer som ger i snitt 24 milj/person när de går i pension!!!!! Blir arg, häpen, förbluffad, osv osv osv...

det är mer pengar än någon person behöver, kan äta för, leva upp, ge i arv... 

och mina tankar går förstås till underbetald vårdpersonal, sjukhus som ska dra ner på viktig vård, skolor som serverar våra barn luncher som max får kosta 5 kr/portion, fattigpensionärer, arbetslösa m fl.

Som ung trodde jag att alla orättvisor skulle upphöra när vi fick rösta! Vi skulle agera, demonstrera, kanske tom göra revolt för att ändra all skit i samhället som är fel!

Men vi fattade inte att man inte kan rösta bort penningmakten, den är svårflyttad, statisk oavsett partifärg på regeringen.

Dessa avgrundslika skillnader mellan rik och fattig, i Sverige med våra mått mätt och i världen i övrigt...

Mycket kvar att göra!

Från det ena till det andra...

nån som vill köpa mitt hus? ... och som har en lägenhet i Göteborg att lämna i byte?

(Snacka om kapitalism!)

Har insett att jag inte kan bo kvar här (för stort, för dyrt, för mkt jobb, för långt bort från stan...)- tyvärr har det sammanfallit med lågkonjunkturen. I och för sig bra vad det gäller mitt tänkta bostadsrättköp, men förödande då ingen vågar låna för att köpa (även om detta hus "bara" kostar 1450000 milj).

Mumlar affimirationer med innebörden; allt ordnar sig, allt gott kommer till mig, det tar den tid det tar för att det ska bli bäst!

Vera esse facimus nosmet ipsi.
(Vi skapar själva sanningen)

Vi flyttade till hus i Tumba...

i Afzelius livs (om jag minns namnet rätt...), kunde man köpa ettöresgodis (bilar och salta pengar).

JFK Kennedy blev mördad - min mamma fick ett hysteriskt anfall och trodde att världen skulle gå under.

Knappt en vecka efter det fick jag en bror.

Jag var med i en hemlig deckarklubb, vi spionerade på alla vuxna som bar solgalsögon (enligt oss mycket skumt!).

Vad det gäller muskvideovalet fattade jag aldrig då, hur stort det här var, eller hur mycket jag skulle komma att digga Beatles, jag levde i min barnvärld och gjorde barnsaker.

Idag ser jag hur underbart detta musikklipp är!

Det är nåt oskuldsfullt över grabbarna, de är ju bara mellan 20-23 år, men har ändå stor världs/scenvana.

Och vilken musikspelglädje!!!

Ljudet är dåligt men det spelar ingen roll, inte när bandet ger järnet som här!

Publiken sitter näranära scenen (tuperade fnittriga tjejer!), bandets svett måste ha skvätt på dom... inte undra på att de skriker.

Jag är väl mossig och nostalgisk, men jag tröttnar aldrig på detta! (misstänker att det kommer fler beatles-klipp här framöver)

Enjoy!

Jag börjar första klass i Högdalen.

Första kärleken hette Hans...

Var och en fick ett slags papp-alfabetsmappar där bokstäverna förvarades, minns känsla när jag fattade... ljuuuuda ihop och det blev ord, magiskt!

Min syster var 11 år och visade mig hur man tvistade, skruva på fötterna som om man fimpade en cigarett... (bara det så spännande!). Och torka sig på ryggen med en låtsashandduk. Det var en härlig dans tyckte jag!

Lets twist again svänger lika bra nu som då. Men visst ser Checker obekväm ut i kostym och med rakkammat hår.

en vanlig dag;

upp vid åtta, ont ont ont och STEL... sträcker och tänjer, "hallå kroppen! vakna!", försöker le mot min spegelbild, mer eller mindre övertygande,

HUNGRIG katt gör sig påmind, antingen genom att jama och blänga uppfodrande in genom köksfönstret eller, om hon redan är inne, bita mig i knäna! Hon blir förstås prioriterad, sen får jag frukost.

Bussen går 09.05 och resan tar en timme.

Detta är min egentid, oftast lyssnar jag på musik, har just nu Joan Baez, k d lang, Mozarts tredje violinkonsert m Mutter, Bach, Kristina från Duvemåla  o Jan Johansson i min mp3. Lättsamma smäktande lugnande inspirerande toner.

Vem som kör spelar stor roll.

Vissa chaufförer förmedlar säkerhet genom sitt sätt att ratta, hur de bromsar vid hållplatsen osv, jag känner att han/hon vet vad dom pysslar med och resan blir trygg, jag kan koppla av.

Andra rycker, gasar och bromsar utan logik, är irriterade, stressade och resan blir en pina. Inte minst för min ömma kropp (nacken skriker efter ett par inbromsningar!), hela jag är på spänn...

Mer som spelar roll på bussen; folks dofter!

En del luktar helt enkelt pyton...

många har dränkt sig i olka preparat och det luktar minst lika illa som skitlukt. Imorse bytte jag plats därför att killen framför hade (lånat morsans?) parfymbadat!

Sen är det det här med mobiltelefontjötandet... allvarlligt talat - jag vill INTE höra allt som jag hör! Men där kommer mp3 in som en välsignelse.

Skruvar helt enkelt upp... med risk för hörselskador.

Nåväl, är på jobbet strax efter tio...

Sorterar, planerar, skickar fakturor o epost åt olika håll, personalfrågor, blanketter in i pärmar, flyttar papper från en hög till en annan, fnittrar och tjafsar med kollegor, diskussion med chefen om vilken kaffesort vi ska beställa och andra väsentligheter.

Lunch, fika och dagen har gått. Vid halv fem går jag... o tar bussen hem.

Samma procedur som på morgonen, fast tvärtom, dvs jag sover, ibland hinner vi knappt ur stan innan jag slocknar.

En glad, hungrig katt möter mig och vi äter tillsammans. Hon får smaka av min kvällsmacka...

Har Du orkat läsa så här långt och inte fallit i koma av pure boredom är Du värd en eloge!

Det är inte nåt upphetsande över mitt liv som ensamstående 50+ kvinna, inget att bita i för en folklivsforskare, ändå är det väl ungefär så här det ser ut för de flesta,

Våra liv består mest av vanliga vardagar, som kommer och går - blir till år.

I denna tidsström händer glädje, samvaro, extas, känslor av alla slag och de blir sprakande fyrbåkar... unika milstolpar och rikmärken på resan.

Dum vivimus, vivamus
(Medan vi lever - låt oss leva)