En synnerligen GOD JUL till alla!   

Märkligt nog känns det som om det var jul alldeles nyssens, tiden tiden den flyger mellan årtalen...

men det har hänt så mycket under det här året;

Huset blev sålt.

Lägenhet blev köpt (och jag fick återigen bevis på att aldrig säga aldrig; "jag ska aldrig mer bo i en lägenhet!" så kan det gå!)

Flytten gick bra, jag orkade, jag trivs.

Arbetet är faktiskt helt ok, jag lär mig massor och blir bättre o bättre på det jag gör.

Stressmonstret sticker upp sin nos då och då men jag brukar "sova bort det" och sen bestämt mota iväg det!

Mest älskade dottern   bor hos mig igen och jag njuter... för det mesta.

Jag gillar min solitära tillvaro, njuter stundtals, är verkligen inte ensam eller övergiven. KÄnner mig fortfarande förälskad i mig själv.

Så klart har det funnits skitdagarnätter, det tillhör livet.

Men allt ordnar sig hela tiden, oavbrutet!

Om knappt en vecka skriver vi  2010, ovant... spännande och lite pirrigt faktiskt! 

GOTT NYTT ÅR!  

Ikväll är jag ovanligt nostalgisk och sentimental. Vart har alla år tagit vägen?

Ett schwoschande - tiden som frustar, virvlar, paddlar i ögonblickets fors, jag känner mig förbiåkt, passerad och snedseglad.

Tänker på då, när jag var ”mitt i smeten”, hade ett jobb på stadens mesta rockklubb samtidigt som jag studerade. De åren är på intet sätt de lyckligaste men jag antar att de var de mest ”rörliga”, jag var 27 år, vuxen på många sätt men fortfarande obunden. Kanske därför jag återvänder så ofta dit i mina tankar, känslan är att alla möjligheter fanns. Jag utforskade bl a astrologi, visste inte alls vad jag skulle ”bli”, hade nog med att ”hålla igång” alla bollar. Samtidigt fanns det ett stort tomt hål inom mig.

När sonen föddes ett par år senare fylldes detta hål upp till stor del, jag saktade ner och mitt fokus flyttade till en mycket mer jordnära kärleksfull punkt.

Igår reste sig en ung man för mig på bussen! Visste inte alls hur jag skulle hantera det... inom mig. Det kändes såå dubbelt, dels blev jag överraskad av gesten, att det händer, att unga reser sig upp! Dels overkligt; men jag är ju inte gammal… jag menar, ok inte ung heller, men jämbördig med honom, som ”vem som helst” inom åldersspannet 27-55… inte en TANT som behövde sitta! Men jo, jag satte mig mumlande ett tack. Fick en impuls att krama honom, verkligen tacka, och sen föra denna diskussion med honom. Hhihhahha, jag avstod. Han stod för övrigt upp hela resan och talade dessutom i telefon (förstås) om nåt invecklat angående att ses eller inte…

Idag på promenaden gick jag igenom kyrkogården, försöker fatta döden, begripa detta med att det ligger kroppar som varit människor under grus o sten, blommor, namn, lyktor, årtal, liv levda - alla har en bok att berätta.

Jag har en utmätt tid kvar, det är svårt att förstå och ännu svårare att acceptera.

Säg att jag dör i natt… solen går upp i morgon ändå, gp kommer i brevlådan, spotify fortsätter att lägga upp underbar musik som jag inte kommer att hitta, olästa böcker står kvar i min hylla, bussar fortsätter att åka fram o tillbaka utanför fönstret, och det värsta… mina barn kommer att leva sina liv och vandra vidare utan mig.

Hur är det möjligt!? Jag vill alltid vara vid deras sida, även om vi inte är på samma geografiska ställe, så har vi någon slags kontakt i alla fall.

Hur ska det vara sen? då?

Även om jag tror på reinkarnation hjälper det inte i detta fall, livet, eller snarare döden, är för obarmhärtig. Här och nu, pulserande livsandning ställs mot utanför, bortanför, iskallt, stilla, borta...

Min förhoppning är att då, i döden, är man fullständigt i nuet och utanför alla sammanhang så det att inte vara där o nära, blir uthärdligt.

Undrar om jag är begriplig nu…

Tycker för övrigt att vi talar alldeles för lite om döden, den kommer till oss alla och jag behöver (tydligen!) bearbeta, förbereda mig (om det är möjligt?!), begripa årens gång mot detta avslut genom att sätta ord på schwoschandet liksom…

Här var vi idag.... här kan den vetgirige läsa mer;

http://sv.wikipedia.org/wiki/Varnhems_kloster

En magisk plats, kyrka, ruin, begravningsplats - och numera "återupptäck" pga Guillou.

Bilderna är inte av så bra kvalitet tyvärr.

"gänget" lyssnar till den lärde guiden

Klosterkyrkan

Klosterruinen. Detta var matsalen 

blommande viol  20 november

Klosterruin

Det äldsta "fönstret" i klosterkyrkan, original från 1100-talet

Har tänt ett ljus på balkongen. Ett ljus för alla helgon, levande och döda. För min pappa. För Inger. För alla som irrar i mörkret. Här är jag! Vägen är upplyst och riskfri, välkommen!

För övrigt är jag letargisk, enligt uppslagsboken är letargi; sjukligt ihållande medvetslöshet eller dvala. Hmm aha, det är därför jag idag tänkt så mycket på möjligheten/nödvändigheten att uppsöka ett ide. 

Har boat in mig ytterligare i mitt hem genom att möbla lite. Är mycket nöjd med min nya säng och ide-tanken har bl a sin upprinnelse i att den, sängen är så svår att lämna. Mmmmmm!

Hösten

Häromdagen på min promenad hade hösten tagit över Eken.

Solig dag med vinterton i luften - och våren är ett halvår bort.

När jag var barn var söndagarna alltid tunga, exakt så minns jag dom ... som TUNGA, både mentalt och fysiskt. Och lååånga!

Som nåt degigt svart mellan lördagen, veckans höjdpunkt med godis (som jag köpte för hela veckopengen, 25 öre, och det blev en hel  påse!) och Hylands Hörna eller vad det nu var som visades på tvs enda kanal, och måndagen som markerade skolveckans början som för mig, ofta innebar olika grader av mobbing.

Dessutom var söndagen präglad av föräldrarnas trötthet, "dagen efter"... De var musiker och helgen var ofta arbetstid för dom - söndagen var verklig bokstavlig vilodag. Vilket drabbade oss barn. Schhhh, inte väsnas!

Detta hänger kvar.

Än idag är det nån slags tyst tung melankoli över helgdagen.

Som jag fördriver med olika typer av "varsnällmotdejsjälv!"-tankar.

Så idag har jag läst, vattnat blommor (jo jag gillar att pyssla med blomstren), vilat, tagit en promenad (fast det regnade o det gillar jag inte!) och nu är det SURFdags kompad av webradions P1.

Snart ska jag laga pasta med bacon o broccoli.

Ok ingen upphetsande tillvaro men det är antistress som gäller och även uppladdning inför morgondagen.

Nuförtiden är inte måndagarna kopplat till ångest, mitt jobb är ok och arbetskamraterna gör det hela mer än trevligt.

Men det finns en halvpanik över att det känns som om det är måndag hela tiden! Veckorna rusar iväg, nuet är ett flimmer.

Och helgen är en in- och en utandning ... sen är den slut.

Två bilder tagna av Eric Rost - i en annan livstid.

Mia o jag vid sjöstrand... kan vara 1975, jag var alltså 21. Vi ville ha bilder för att göra utskicka till arrangörer, band osv när vi sökte sångjobb.

Mia sminkar mig inför en konsert 1977, tror vi var i stockholm. Vi var doatjejer i Kung Sune och Göteborgsrockarna! Ett band som, förhoppningsvis, är glömt av alla inblandade.

Men oj vad unga vi var!

Mia finns tyvärr inte bland oss längre.

Jag är nu ca 30 kg tyngre, gråare, rynkigare, har fött två barn osv osv osv.

Den unga kvinnan jag var, lever fortfarande inom mig själv, idag - alla åldrar finns samtidigt.

Önskar bara att jag då (in)sett det jag ser idag, hur vacker jag var!

Nu är det tid att hålla sig flytande... på alla plan - inte minst själsligt.

Tung packning hindrar min framfart, tankar o känslor hinner ifatt mig, andningen ytlig och knapp, orka orka och så allt annat som hopar sig, varför-frågor utan förlösande svar...

Skulle helst vilja ha en ostörd mjuk plats där jag kunde sova, tänka klart, skriva. Där skulle finnas ett fönster från viket man kan se himmlen med moln, ett träd som vajar i vinden och dagen som kommer efter mörk natt.

Markerar revir genom att dra mig undan och hävda min kropps o själs utrymme; här finns jag! Se mig! men låt mig vara!

Håll ut! Håll om! Håll tyst!

Paddlar på ...

och längtar en ö, fast mark utan fällor.