Så var det gjort…

Igår åkte vi hela familjen till Skövde-skogen.  Möttes av en förvantansfull mamma, pappa, två små barn och en inte lika glad hund.

Vår hund Chanse var förstås uppspelt efter lång bilresa och eftersom han gillar nya miljöer, äventyr var hela han en glatt viftande svans och nyfiken nos mot folk, fä och mark.

"Spännande utflykt matte och husse!"

han skulle bara veta...

Deras hund, en blandning av schnauzer o pinscher, var däremot rätt avvaktande och morrig, "här bor jag o min flock! vem är du som kommer här o kommer!" - men det la sig.

Man kan verkligen utläsa en hel del om en familj genom att sätta sig runt ett stort bord och fika tillsammans. Här var det lugna puckar. Mamman o pappan var öppna o positiva både mot barn o djur vilket smittade av sig och Chanse la sig rätt snart under bordet...

Kvinnan var den som hade ”djuransvaret” och hon etablerade genast en bra kontakt med Chanse - det märktes att hon föll som en fura för honom.

Så tog vi en promenad, pratade o pratade, hundarna for runt, lekte "den som kissar sist vinner" och verkade ha trevligt ihop.

Det är verkligen på landet, skog, kor och nästan inga grannar, perfekt för en stadstrött hund.

Efter ett par timmar hade vi sett nog och bestämde ok, vi prövar detta!

När vi lastade ut Chanse säng osv vart han verkligen fundersam, följde med och kollade noga in, "jaha, ska den stå här, inne i huset ... hmmm?"

Sen bara åkte vi, utan några krusiduller… efteråt tänkte jag att jag hade egentligen velat gosa ordentligt en sista gång, men jag ville samtidigt inte bryta ihop och ge mina ”åh vad detta är sorgligt"-vibbar vidare till Chanse.

Så vi stängde dörren (bokstavligen!) och åkte, sa knappt hej till familjen heller.

Dottern grät… ”alltså, det är verkligen som att förlora sin bästa vän!”, jag snyftade lite, men den stora överskuggande känslan var faktiskt en slags lättnad.

Att det gick så ”lätt”, kändes så bra där i huset i skogsbrynet, med denna familj som verkar ha ett gott liv tillsammans …

Ringde efter ett par timmar, jo allt var lugnt. Han hade fått gå ut när vi åkt, nosat runt men inte sprungit efter, ”nu ligger han på trappen och spanar”

Idag ringde nya matten: ”han är så fin! Allt har gått så bra! Det är bara kärlek i hela hunden! Han sov som en stock hela kvällen och natten o idag har han jagat katten och nu ligger han på sin favoritplats ute på trappen!”

Ljuvligt!

Allt har en mening, och meningen med det här, tror jag, är att just denna familj behövde Chanse i sina liv. Han är en sån kärleks- och lyckospridare, alla som möter honom blir berörd. Han är en gåva!

Men jag är svartsjuk och avundsjuk, faktiskt! Huva, nästan mer än ledsen är jag just det.

Att de får ha honom… och inte jag!

Men det kan jag leva med…

Här nedan är en bild på Chanse som han såg ut när han kom till oss för nästan exakt åtta år sen. Han var ett o ett halvt, i värsta slyngelåldern och mycket vacker, stolt och kärleksfull. Vi glömmer honom aldrig!  

Är kär...!!!! I Spotifys grundare, vad han nu heter... antar att han startade denna sida med tanken att tjäna pengar. Må så vara - han måste även vara välsignad med musikkärlek!

Nu ligger alla Keith Jarrets plattor ute! Ååh Kölnkonserten! Älskar!

Har inte insett hur mycket jag saknat denna musik, förrän jag lyssnar nu igen, efter så många år.

Hörde en dokumentär om Kölnkonserten på p1.

Det var 1975  och Keith Jarret var rätt okänd men ändå etablerad som musiker. En tjej, Vera Brandes, då 17 år (!) organiserade och arrangerade  konserten. Jarret godkände inte flygeln på plats utan ville ha ett annat instrument. Det var inte lätt att "trolla fram" en annan flygel och sen vart det även problem med transporten... Det slutade med att man drog en flygel genom gatorna hela vägen till konsertsalen. Jarret var ändå inte nöjd och bestämde sig för att inte spela, men den unga Vera lyckade övertala honom. Ok, sa han, för din skull, och sen gick han in och spelade helt magiskt, som en enda lång andning...

Vidare i dokumentären vittnade ett antal personer om hur mycket denna musik betytt för dom. Att de älskat, skapat, fött barn, levt till hans toner.

Musik som livsmedskapare... soundtrack när det är som bäst!

Yes!

Igår på lunchpromenaden på Västra Hamngatan såg jag plötsligt honom... Antony Hegarty från Antony and the Johnsons - en musiker jag gillar och beundrar, en verkligt speciell sångare med otrolig känsla.  Och jag blev fjorton och ett halvt igen, pirrigt nervös och glad... Tänk att se honom i göteborg mitt på dan, på en uteservering ?! Efter att först ha gått förbi honom gatan fram, ringde jag min dotter - var väldigt upphetsad och fnittrig.  Antony är i stan! Här några meter från mig!
Påhejad av Maria tog jag mod till mej och gick fram... hey, excuse me, i love your music... och så, bara sådär, talade vi om ditt o datt, han frågade var jag jobbade, om stenen jag bar runt halsen (ok, its a citrin, i love them!), vi talade om spelningen på wow. Sen kunde jag inte bärga mig måste be om att få ta en bild. We can take one of us both, tyckte han. Jag fick hjärnsläpp och glömde totalt bort hur min mobilkamera funkade, det slutade med att han hjälpte mig ta en bild på oss två. Jag ser precis så tokglad ut som jag kände mig... Bless him!Å det sa jag också!

Igår var jag på ett sjukhus för ett mindre ingrepp som involverade ett microlavemang, några gummiband och allmänt obehag.

Inget farligt eller ens smärtsamt, men ganska obehagligt och även påfrestande på ett pinsamt sätt.

Läkaren swischade in, presenterade sig, bad mig lägga mig och skred till verket... Under ingreppet sa han inte mycket... det var över på en kort stund.

Utan att gå in på övriga detaljer kan jag säga att det pustades o suckades en del från mig... vilket sjuksystern genast uppmärksammade och ställde sig och rörde vid min arm "är det jobbigt? det är snart klart".

Före, efter och under var det hon som SÅG mig och talade till mig med emapti och proffsighet. Hon bokade in mig på återbesök, såg till att jag orkade gå därifrån osv.

Som tur har jag varit förskonad från "allvarliga" läkarbesök ... men smågrejer har hänt, plus ett missfall o två förlossningar med allt vad det innebar... och alltid utan undantag, när jag nu tänker efter, har jag  mött underbara syrror - oftast har läkarna varit mer eller mindre "fån åben", stressade och/eller snudd på oförskämda.   

Är läkarna medvetna om vilka proffisga änglar de omger sig med, som krattar manegen åt dom så de kan "performe"?!

Visst är doktorerna för det mesta otroligt skickliga yrkesmän/kvinnor... och alla yrkesroller behövs förstås i det invecklade maskineri som läkarvård är - men som patient är det syrrorna jag minns.  

Heder, hurra och champagne till alla i sjuksvängen som orkar vara som syster Monika igår - trots låga löner o neddragningar!

-------

För övrigt läser jag Hantering av odöda av han Ajvide. Oj, så bra! Och otäck! Har lånat av sonen som var eld o lågor, och när han som är en kräsen läsare är lyrisk måste jag kolla upp, fast jag var skeptisk, är så lättskrämd...

Försöker nu dra ut på boken, för jag vill att den ska räcka länge, men det är svårt när det är så spännande!

Apropå spänning... Måste rekommendera engelska serien Being Human, har visats på svt1, alla sex avsnitten finns på svtplay.se

handlingen? Ok, det är en vampyr, en varulv och ett spöke som bor ihop... Låter kanske inte så intressant eller vad ska man säga, "vuxet", men det är verkligen BRA! Välskrivet, välspelat, humor, otäckt, och efter ett tag köper man hela konceptet med att allt detta pågår i Bristol...

Det senaste halvåret, vilken resa!… en stressig vårvinter med försäljning av hus, köp av bostadsrätt, packa hemmet som även innebar mental och bokstavligen storinventering och utrensning, flytt - omlokalisering av kropp, själ och möbler i ny lägenhet med därtill tillhörande okänt område –

och så kom sommaren…

Veckan i Spanien, vilken kick! Fick mig att äntligen inse att jag vågar, kan och vill resa bort. Under flera år har jag varken haft energi eller mod till det. Nu känns det som om hela världen ligger öppen och väntar, undrar vad jag fortfarande gör här…?!

För övrigt har sommaren varit upphackad mellan jobb och några få semesterdagar här och där. De spenderar jag mest med att vila, kolla tv/dator och boa in mig. Inte så mycket upplevelser…

Saknar HAVET, måste få tummen ur och åka och inandas Det stora blå inom snar framtid!

Dottern åkte till Emmabodafestivalen idag. Hon är i den bästa av åldrar; ”sjutton år tror jag visst att jag var, liten flicka så munter o så glaaad”.

Minns ni… känsla av att allt är möjligt! Utanför dörren finns äventyren och det är bara att ta för sig!

Antar att jag romantiserar, för visst minns jag även paniken, dåligt självförtroende, ”ingen tycker om mej” osv. Men just den där förväntan på LIVET… waow typ…

Hon har antagligen det helt underbart just nu! Fullt med roliga människor i hennes egen ålder, inte en förälder i sikte, sova i tält och massor med musik. Yeah!

Hjälp!

Som tur är har jag just nu en manlig vän att trösta mig med och pussa på! Min hund! Lättälskad typ som inomhus mest sover (högljutt - ylningar o morr!) och pruttar, men ute blir en kattsökande missil och så lycklig över alla andra goa dofter, en promenad tar evigheter, allt måste undersökas och besvaras med en väl avvägd skvätt urin. Att inte ha honom varje dag (långtifrån) gör lyckan ännu större när han väl är här.

För övrigt kanske tiden (jag!) börjar bli mogen för att hitta en ny partner?!?! Två och ett halvt år sen skilsmässan… jovisst är det dags! Men hur? Och var? Inte söka på krogen! Är alltför tveksam till Internet (fast jag vet ett nästan besvärande lyckligt par som träffades på en dejtingsida), ingen på min arbetsplats är intressant eller ens ”ledig”.

Hur gör man? Ska jag spana i lokala mataffären? Bland grönsakerna? Eller vid Fiskvagnen? Det kanske står en goding till lilla mej vid deckarhyllan på biblioteket?

Näe, skiter i det tror jag! Mår faktiskt bra ensam. Förvånande bra.

När jag var runt 25 år, ja ända tills jag träffade exet vid 36, var jag såååå ensam! Kände mig övergiven, halv i alla sammanhang, ibland desperat i mina tankar på att mitt liv inte var värt att leva utan en man vid min sida.  Ständgt drama med svek, svartsjuka, längtan... misslyckande...

Nu är jag "på en annan plats", har omvärderat vad jag vill ha och vad jag behöver.

Har faktiskt en pågående kärleksaffär… med mig! Efter separationen köpte jag en ring och förlovade mig symboliskt med mig själv. Först ett år senare läste jag i en ”självhjälpsbok” att det var precis det man skulle göra för att få tillbaka sin självkärlek. För mig var det instinktivt, att starta ett nytt förhållande med mig.

Men om Ceasar Millans av en händelse har vägarna förbi… Hello, here i am, signed, sealed, delivered, im yours, baby!

Har nu bott här i två o en halv månad, och landat, inte bara i lägenheten utan även i min omgivning.

Gillar inte allt... (bilar, moppepojkar osv) men är såååå överraskad av skog, fina promenadvägar mm.

Här kommer några foton från min närmsta omgivning.

Kyrkogården ligger mitt i smeten, i en litet skogsparti, muromgärdat med ett höghusområde som granne. Det finns ca 15 gravar... och några är från 1700-talet.

Det låter i mitt högra öra... sus men inte så mycket dus (var kommer det konstiga ordet ifrån förresten?), som ett surr. 

Även utanför fönstret är det ljud av porl och skval, regndroppande. Men det känns bara skönt. Både jag och naturen har längtat efter regnet.

Jag är hemma från jobbet, orkar inte rabbla upp anledning/symptom, är "ur form" helt enkelt.

Häckar framför tvn/datorn och kopplar ibland av med att läsa. Som sällskap går P1, nyheter, Sommar, vetenskapliga inslag mm. Mycket allmänbildande och trevligt.

Däremot har jag undvikit alla media som har exponerat Michael Jackson, levande eller död. Verkar som om jag är ensam om att inte sett begravningen, "gråtit floder" osv.  Vet inte... är väl en hjärtlös typ, tycker att det är så privat med begravning, känner att jag har inte med hans barn eller familj att göra, deras tårar är inte mina.

Däremot... MJs fantastiska musik, hans röst osv lever kvar. Har haft Spotify på Jackson-sök sen han dog, lyssnat om och om igen. Och blivit glad! För det är så bra musik funkar för mig, ren livsglädje!

Nu till något helt annat...

Vet inte vad jag ska ha detta bloggande till. Jag har alltid skrivit, dagbok eller i andra typer av skrivböcker, en kartläggning av mitt liv, för att förstå mina känslor och även "skriva av mig" ilska, sorg, frustration, lycka. Skrev exempelvis ner mina båda barns förlossningarna nästan direkt - så detaljrikt, speciellt känslomässigt, som jag mäktade med. När jag läser  åratal efteråt förflyttats jag i tiden och upplever allt igen. Orden är så nära magi man kan komma.

Men blogg... är återhållen här, vet inte vem som läser (ingen utom jag läser ju min dagbok!), varför ska jag egentligen nyttja även detta tillfälle att uttrycka mig? Om jag inte kan låta "det flöda"?

Så jag tvekar... och det blir halvdant och tämligen ointressant.

Kanske jag slutar, eller inte...

Äsch, det visar sig!

Bestämmer inte något idag eftersom jag är så surrig i skallen. Väntar till en klarare dag/natt då suset är bort.

Värmen pågår, håller i sig - jag stannar upp, tappar fart, går ner i varv... och arbetar fortfarande, eller snarare igen.

Har redan haft semester. En vecka i Fuengirola med mest älskade dottern.

Där var det också hett. Men en annan känsla... trots ungefär samma gradantal var värmen där fuktigare, mer kompakt, med rikare arom.

Överallt uteserveringar med "vanligt" folk, många turister förstås, men även spanjorer som familjevis, öht klumpvis, fikade, drack, åt tapas och pratade pratade sammetskvällarna igenom.

Blev kär i landet Spanien. Igen... i språket, färgerna, tempot och känslorna mellan människor.

Ville inte åka hem, men väl hemma var det förstås härligt att sova i egen säng, skramla med eget porslin och spola egen toa osv. 

Men tanken att man faktiskt kan bo där, eller någon annanstans i världen, utom i Göteborg, har väckts.

Satt alldeles nyss på balkongen och njöt. Äntligen svalare (kl är 22.13 o det är 26,1 grader!).

Folk som kom hem från strand osv, packar ur bilar, ungar åker runt på moppar och letar sommaräventyr.

Tänkte... inte en restaurang så långt ögat kan nå.

I Spanien (eller söder om Malmö!) hade jag säkert sett ett antal från min balkong. Vad hade varit annorlund i denna förort om dessa naturliga samlingplatser hade funnits? Det hade ialla fall blivit fler tillfällen till möten osv.

Men då måste våra dryckes/umgängesvanor förändras helt.

Det är den stora skillnaden mot andra länder. Där går man på krogen/baren utan att klä upp sig, supa sig full osv. Man vill kanske bara ta en fika och titta på folk, (helt ok med rest-personalen), eller över ett glas vin snacka bort ett par timmar med grannen.

Där är vi inte i Sverige!

Fast de många fiken som kommit de senaste åren visar på en utveckling åt rätt håll! Men jag vill ha dom även här ute, inte bara inne i stan!

Nåväl, för att få ihop vädret med mitt inre lyssnar jag just nu på Julio Iglesias, smäktande musik med romantiska spanska texter... mmmmmmm.  Dämpar min värsta längtan dit ner... eller spär på den. Vet inte riktigt, men det är en bitterljuv känsla som jag gärna frossar i!

Sine cerere et libero friget venus
Utan bröd och vin fryser kärleken